Jag vet inte om det är meningen att jag ska klara av det här, förmodligen är det så. Kvällen är för ett utav deras gemensamma barn, så jag säger inget jag har inte rätt till det. Men det känns.

hämtmat under tvång, han ville få i mig mat, och jag vill inte göra honom ledsen. Självklart åt jag tomt i kartongen, det var så gott! Och jag har inte ätit på länge, det var det första jag behöll i magen sen jag kom hem, allt annat har jag kräkts upp, och nu känns det som försent att kräkas upp det. Jag har varit dålig i magen hela morgonen,  är väl ovant att få något att ta hand om för tarmarna kanske.

Men jag ligger kvar i hans säng, vill inte kliva upp och åka hem och väga mig. Väntar jag tills han kommer hem och äter lunch kan jag dricka kaffe med honom och då blir det som står på vågen sen inte något att bry sig om, ingen morgonvikt eftersom jag druckit något.

Jag hittade en 'pro bulimi' sida på nätet igår. En lista på saker man kan göra om man vet om riskerna men ändå inte vill bli frisk, som tips. Massor utav de sakerna gör jag, utan att tänka på att det hör till det här, och samtidigt som det skrämdes så kände jag mig mindre ensam.