Har väl kanske inget att skriva. Kan ju tala om att boken kändes som tuff läsning, jag läser ett stycke och gråter, läser lite till, ringer honom och är ledsen utan att han förstår riktigt hundra procent...

Jobbigt när hon skriver en mening och sedan "men föregående mening låtsades du säkert att du inte såg, för så gör vi" eller liknande.

Aldra jobbigast hittils har stycket om vilka egenskaper en bulimikers partner har varit. ALLT stämde mer elr mindre in på honom, det mesta väl, och det skrämmer mig, tänk om det är bulimins pojkvän och inte min? Om det är bulimin som tycker om honom och inte jag.

Jag minns att när min häst blev sjuk, insåg jag först i mitt huvud att det var dags för henne att få sluta sina dagar, och det var riktigt och rätt, jag konstaterade det och var stark. Sedan sa jag det högt, och grät och kunde inte sluta. Jag undrar om det blir samma om jag säger bulimi högt.