Nu har jag en cykel. Älskar att cykla, det går så fort att ta sig bort från sitt område, och ingen kan veta att man gör det för att träna. Jag har flera rundor jag gillar att cykla, på ca två mil. Tyvärr går de förbi hennes hus, hans ex, och jag har ingen lust att stöta på henne på en cykeltur, svettig och äcklig. Jag vill träffa henne fräch snygg och glad! Ja, måste hursom göra upp nya rundor..

Undrar om boken kommer idag btw, bibeln. Beställde den söndagskväll.

Den skulle kunna ligga i brevlådan idag :/

Önskar den vore en mirakelbok, att när man öppnade den försvann alla onda andar.

Alltså i min familj är vi många barn, jag är äldst och ibland är vår mamma väldigt ledsen och trött i perioder och det kan vara rörigt, alla kan vara osams och alla kanske har kompis med sig hem.. Ni förstår? Ändå är det inget emot vad jag upplevde hemma hos honom tidigare ikväll, käre värld. Hans ex är inte att leka med alltså.

Jag kom dit i tron om att de skulle ringa efter henne (exet) senare, att det skulle vara lungt. Det är alltid så. 'det är lungt' säger han, och när han inte vet så säger han att vi ska improvisera eller att 'det löser sig'. Jag tycker det känns jobbigt.

Jag har gråtit i mig frukost och lunch idag, för att orka vara en normal tjej, och när jag åkte ifrån honom visste jag att jag skulle kräkas. Jag åt en tallrik glass och funderar nu hur länge jag ska vänta. Hej från mig.

Igår frågade han mig om jag ville ha en ring utav honom, jag sa ja. Han frågade vilken storlek jag hade, och då insåg jag att han var seriös. Undra vad för slags ring han tänker köpa :) Närå, jag tänker inte ens låssas att jag tror det är en förlovningsring, han vet att jag inte tror på äktenskap.. Även om jag tror på oss.

Han är mannen i mitt liv, det råder ingen tvekan om det. Jag tänkte på det igår när vi hade sex, han är så pass mkt äldre än mig, och sexet är helt obegripligt bra. Och om bara jag mår okej så är livet tillsammans himmelriket. Jag kommer aldrig våga släppa någon så nära inpå som jag gjort med honom, jag vill inte tänka på att någon annan ska röra vid mig och ingen annan kommer någonsin duga. Jag måste börja äta, så att jag inte är så hemsk mot honom.

Jag vet att jag är hemsk, jättehemsk. Jag vet att det är så att jag borde orka det här, och att för honom är allting perfekt, förutom att hans tjej verkar ha något fel i huvudet. Det svider när dom leker mamma pappa och barn. Även om det för dom inte är riktigt så, så hatar jag det.

Han har blivit morfar, och dottern har flyttat hem till hans ex, sin mamma. Jag vill så gärna se barnbarnet, jag vill se honom hålla i en bebis, JAG vill hålla i den lille och jag vill hjälpa till. Jag har tid, jag älskar barn och jag känner mig så utanför och förstår inte varför det ska vara så självklart att mormor och morfar ska umgås, det är inte så inte i min värld i alla fall.

Jag vet att jag är bjuden att träffa barnet och barnbarnet, när inte 'mormor' är där. Men att veta att jag har lägst prioritet känns förjävligt. Av dottern begär jag ingenting, bara att hon inte ska hata mig. Men utav honom, han borde kunna prioritera mig över sitt ex.

Det borde inte göra honom mer illa att be henne ringa innan hon hälsar på än det gör att skicka ut mig genom bakdörren om hon dyker upp oanmäld.

Sjukt alltihopa, och han vägrar förstå.

Spydde nyss, käkade hårdbröd tidigare eftersom det är så hårt att kräkas upp tänkte jag att jag skulle kunna låta bli att spy då. Men nejdå, nu känns magen sådär tom och fin, den välbekanta ekande värken <3

Tanken på om de skulle äta ihop idag blev för mkt, jag gick under och somnade. Han ringde och väckte mig, för att tala om att de stannat för att luncha efter vägen och att han inte visste hur han skulle göra, om han skulle äta eller inte.

De är hela familjen nu, fulla bilen, det fanns inte plats för mig i bilen. Jag frågade om jag skulle ta tåget och iaf vara på samma plats som honom utifall han behöve en kram. Han sa att det kanske skulle uppröra hans ex, jag sa inget mer. Jag vet att om jag propsat på så hade jag fått följa, säkert även en plats i bilen och någon annan fått ta tåget, men jag hade nog inte mått bättre av det, och jag hade nog inte varit till någon större hjälp heller.

Jag gillar att han på något vis vet om att det är just att äta ihop som bli så kämpigt när de gör, att han känner att han måste ringa då. Men han frågade ju inte direkt om lov, och jag gav honom inte lov, han kommer ju att äta  och det behöver han för att orka fortsätta. Men på något vis kändes det bättre för honom om han berättade det för mig.. Aja. Nu är jag vaken igen och äter, glass och chips har jag ställt  fram.

Jag vill skrika ut till alla hur arg och förtvivlad jag är. Hur hopplöst allt känns, hur övergiven jag känner mig. Det kliar under huden, jag mår inte alls bra. Jag är illamående utan att ha ätit massor, och utan att ha kräkts nyligen (spydde i morse, men det är länge sen nu..) och jag vill inte ens tänka på att äta. Jag önskar jag kunde vilja somna, men jag vill bara sitta här...

Idag har han en tuff upgift, jag vet att det är jobbigt och att han mår sjukt dåligt över det hela. Jag skickar varma tankar, både till honom och hans ex.

Igår var det lite fest hemma hos mig, fem pers. En utav de som var här, en manlig 'vän' till mig, är olyckligt kär och blev full och lite vulgär i sitt språk. Min prins blev som helt tokig. Jag själv var lite dragen och det enda jag minns är att jag trodde han skojjade, att jag följde efter honom ut i hallen och såg att han såg helt tokig ut på ögonen. Han hade tänkt kliva upp och bara gå därifrån.

Jag frågade om han verkligen tänkte göra så mot mig, jag frågade hur han tänkte att jag skulle klara av att gå in igen utan honom, han fattade inte problemet. Jag frågade om det var meningen att jag alltid skulle vara ensam, jag såg hur han smälte framför mig, han förstod. Han plågas av dåligt samvete och jag tänker låta honom plågas utav det. Han kan inte bara tänka på sig själv längre och som han gjorde, tänkte göra, igår var inte okej.

Samtidigt vet jag att han mådde dåligt över vad som skulle hända idag, och att han var svartsjuk. När vi stod där ute och han bad mig förlåta honom och låta honom åka hem, sa jag att jag bara kunde förlåta honom om han erkände att det handlade mer om någon utav de sakerna istället. Det vägrade han såklart, men idag använde han de som lämpliga bortförklaringar.

FAN vad ledsen jag blev. Han tänkte kliva upp och bara gå.. utan en tanke på hur det skulle få mig att må. Jag hade blivit arg och jag hade gråtit och vad hade mina vänner då tänkt om honom? Helvete. Idag ligger jag i soffan, och väntar på att han ska komma hem. Ingen som har något glädjande, stödjande eller roligt? Eller ja,  ingen läste väl ens hit ner.. blä.

Jag vet fortfarande inget, jag vill inte äta. Jag har sagt det till honom, sagt att bästa lösningen är att jag slutar äta. Han blir ledsen, och frågar om jag vill dö ifrån honom, jag blir mer ledsen och säger att det kommer jag göra i alla fall.

Vi åt pizza igår, jag kunde inte tänka klart på hela kvällen. Jag vet att han har det djävulskt jobbigt, och jag försökte att inte låta mig själv och det här ta över. Jag sa till honom att han kunde strunta i mina tårar, förklarade att jag är van och att jag kan må lika dåligt en annan kväll och då kan han få ta hand om mig, men att jag ville ta hand om honom igår när han behövde och att det skulle kännas bäst för mig.

Jag försökte tjata mig ur att äta middag, men det gick inte. Han blev arg och ledsen och till slut fick jag ge mig. Medans an åkte och köpte pizzan drack jag två glas vatten och kräktes, sköljde magen. Jag hade inte ätit något, men det kändes bättre efteråt. Efter pizzan kunde jag inte kräkas.

Jag vaknade inatt, halv två och gick på toa. Jag hörde hur han ropade mitt namn när jag gick, och jag sa att jag skulle kissa. Han sprang efter och satt utanför medans jag var där inne. Jag kunde inte kräkas utan att hosta kändes det som, så jag lät bli. Kissade och gick och la mig med samma äckliga känsla som innan. 

Jag hatälskar när han vaktar på mig sådär.

Han har pratat om proffesionell hjälp, sagt att det kan vara något att fundera på. Jag undrar om det verkligen vore så. Jag skulle inte lyssna ändå, och vad skulle de kunna säga mig som jag inte redan vet?

Nej, jag måste sluta äta helt enkelt.

Idag har jag dock ätit två mackor med sallad och räkor på, för att orka vara social ikväll och orka vara det stöd han behöver. Jag har en lucka i schemat om några timmar, då kan jag göra mig av med det som finns kvar..