Kikar på när han är med på Ellens show nu. Jag tycker inget om honom, har undvikit honom pga fjortishysterin, jag pallar inte. skulle inte veta att det var han om han spelades på radion :P

Han verkar liten och förvirrad. Och tränad att vara ödmjuk.

Det störde mig lite, sen kom jag på att han är bara liten..

EDIT; sen gav han Ellen en lock av sitt hår i present.

Han hamnade direkt i *jag ogillar* högen.

En vän till mig kom över en karta sobril på jobbet. De var gamla och skulle slängas, men hon har hört min prins nämna att jag ibland vrider och vänder på mig hela nätterna, och hon vet att jag ibland sover hela dagarna. Hon tänkte de kunde hjälpa mig somna när jag har svårt att varva ner. Jag älskar henne för hur jävla gulligt var inte det, och jag får så dåligt samvete för jag inte är ärlig med henne, samtidigt som jag aldrig skulle vilja lägga detta berg på henne.

Vad tror ni? Vad skulle en sobril göra med mig? Skulle jag få känna en våg av lugn och en natt utan mardrömmar? Skulle jag kunna stöta kvällsångesten ifrån mig och slippa bryta ihop och istället vara lugn och sömnig?

Skulle det göra skada?

Om jag inte funderar eller tänker efter, så känns det just på mornarna som om jag vore en helt vanlig tjej. Som dricker mitt kaffe till frukost innan jag ger mig iväg. Som vem som helst.. normal.

Jag vet inte hur jag ska göra, det känns som min kropp inte orkar med riktigt ibland. Jag är rädd att kollapsa när jag kör bil. Jag är rädd att svimma. Jag är rädd att någon ska få reda på och jag ska bli hon som är så patetisk att hon har en ÄS.

Jag hatar när benen viker sig under mig, jag hatar när det svartnar för ögonen. Jag hatar lukten av spya, och hur sött vattnet smakar när man kräkts. Jag hatar att jag älskar värken i den tomma magen, och när armarna domnar bort. Jag hatar att jag inte kan ta djupa andetag för då hugger det till i bröstet. Jag hatar hur det ens är möjligt att förneka det här och säga att allt är bra.

Jag hatar att behöva be honom om ursäkt för hur jag betett mig när ångesten har mig i sitt grep. Han vill bara hjälpa mig ifrån paniken, men ångesten styr min kropp och jag bokstavligen slår honom ifrån mig istället för att sjunka ihop i hans famn och låta honom lugna mig.

Han har börjat med något nytt. Han frågar mig när vi ses om jag har tänkt något positivt om mig själv under dagen. Det har jag inte, för det finns inte så mkt positivt att tänka på då. Men det känns bra när han frågar det, som vanligt är han väl på rätt spår. Och för en liten stund så slutar självhatet att öka för varje sekund.

Egentligen så känner jag mig lugn i huvudet. Jag har bulimi, fine. Jag måste bli en bättre bulimiker, jag ska bli den bästa. Jag ska bli den bulimiker som kräkts sig smal. Jag blir bara så rädd när min kropp skrämmer mig för jag vill inte att tiden tillsammans med honom ska vara slut, jag hatar min kropp och vill att den bara ska.. lyda? Herregud. Jag bråkar med mig själv.