Jag grät, och han tjatade till sig att få veta vad det handlade om. Jag gav vika ich sa att det inte handlade om mat den här gången, och att han inte behöver oroa sig och att det går över om en liten stund. Han spände ögonen i mig och frågade om det hade med _henne_ att göra.

Han hade rätt, och jag gav det ett försök. Försöka prata med honom om det, se om han kan förstå, om det är möjligt. Det började sansat, blev sedan sarkastiskt och skämtsamt eftersom jag kände att jag skulle spåra ur annars, sedan vansinnigt. Han hade aldrig sett mig så arg, och jag vart verkligen tokig.. Han blev ledsen och försökte som vanligt argumentera  med 'du får inte tänka så'. Suck.

Och för att klargöra för er läsare handlar det inte om att jag vill förbjuda honom att träffa sitt ex, och det handlar inte heller om att jag tror att han är otrogen då de träffas.

Det handlar om att jag känner mig bortprioriterad ibland, och att hon fortfarande styr hans liv när hon vill. Det handlar om att jag kan tycka att de umgås som om de fortfarande var ihop och att de själva tycker det är bara naturligt. Det handlar om att jag vet hur hon sårat min prins, och hur hon fortfarande är onödigt hård mot honom och hur hans fortfarande ställer upp till 110% för henne. Jag tycker inte det är riktigt rätt att hon ringer till honom för att fråga när deras dotter 20+ vill bli hämtad, hon borde ringa till henne.

Han ser det inte så, och gör det inte för att såra mig. Jag vet det, och därför säger jag inget. Jag vet att jag inte har någon rätt att kräva något och gråter heldre några tårar i hans trygga famn än ifrågasätter hans beteende.