Jag vill ju att han ska säga vad han tänker, att han ska säga om jag gör honom ledsen. Jag hatar att se hans ögon bli ansträngda och veta att han är sårad, men inte få höra varför. Jag är inte så mkt arg alls på honom, även om han tror det bara för att jag stängt mig inne i mig själv. Jag är så besviken på mig själv, det enda jag vet är att jag älskar honom, det är det enda jag är säker på. Inte ens det kan jag förmedla så att han förstår det. Han tror att han är vemsomhelst för mig, att om han försvann skulle jag skaffa någon annan. Sanningen är att jag aldrig skulle släppa någon så nära, göra mig så sårbar, nej nej.. Jag vill bli stark själv om jag inte får bli det med honom.

Jag packade ihop mina kläder igår, hårsnoddar och smink. När han såg det så ringde han och började säga något, sen sa han 'eller vill du säga något först förresten?'. Jag sa att jag inte ville det, och han lät så trasig när han sa att han sett att mina grejer var borta. Jag sa att det inte var så som det såg ut.

Men jag vet inte om det var lite osant. Jag trodde vi ville samma sak, men vi skiter väl i det då. Jag har min lägenhet, och att veta att jag kan ringa honom när jag vill dö för tröst och veta att han vill ta i mig ibland är egentligen mer än vad jag begär :) Det är bara jobbigt just nu, att ta ett kliv åt ett annat håll. Han får be mig kliva tillbaka om det skulle vara så att han vill, jag kanske bara gick för fort.

Sitter här nu och funderar på hur jag ska göra.

Jag har inget att säga till honom idag.

och jag är rädd att det gör saken värre att vi träffs då.

En sak är säker iaf, det ska dröja innan jag åker hit så som jag gjort de senaste veckorna. Jag har försökt bli hemma här, knappt varit i min egna lägenhet alls. Tio minuter om dagen typ, hämta rena kläder eller packa en väska..

Jag återgår till att komma hit sent. Han får ha mig som en night-time-kramkudde eller knulldocka, jag mår bättre av att inte vänta mig något från honom så det är därför jag tänker så. Det är inte egentligen för att straffa honom, eller för att jag inte vill vara hos honom.. Att varje dag tro att jag ska få vara med honom från det att han slutar jobbet och inte få det är jobbigare än att själv bestämma att jag åker till honom vid tio.. eller så.

surrigt inlägg x( skitsamma..

Tårar igårkväll IGEN.

Alla förhållanden har svackor, jag räknar med att vi kommer ut på andra sidan om det här och fortfarande håller varandra i handen. Han påstod igår att jag skulle glömma honom på en vecka om vi gjorde slut. Tårar.

Det var egentligen han som var ledsen igår, han var deprimerad på mig. Han brukar sällan vara det, och när han väl är det så säger han inget. Igår så sa han faktiskt att han var ledsen på mig, jag vill ju uppmuntra det, samtidigt som de han faktiskt sa var skitsnack.

Jag tycker vi har haft det bra nu, rent praktiskt. Jag har haft min dator hemma hos honom, och när han stökat runt på kvällarna har jag kunnat spela på den istället för att vänta på honom. Igår sa han att han önskade jag hade gått och lagt mig istället för att starta datorn "tror du verkligen jag stannat kvar i vardagsrummet om du gått in och lagt dig?" frågade han mig. Den här älskade fina mannen måste ha missat att jag i flera år inte gjort annat än legat i hans säng och väntat, medans han kollat på tv. Varit hemma hos mig och väntat, suttit i bilen och väntat, varit på jobbet och väntat och han har aldrig förut brytt sig om att stressa något för att jag väntat, varför skulle igår ha varit något annorlunda?

Jaja, det är skönt att få veta vad han tänker när han blir ledsen. Men lite tråkigt att han helst vill ha mig 'alltid redo' för det ställer jag inte upp på, inte längre. Jag hade på tungan att fråga om han ville ha några dagars paus, jag planerade att ta med det mesta av mina saker när jag åkte på morgonen och att lämna min telefon här så att vi inte skulle kunna prata i kväll eller i morgon kväll när jag jobbar. I morse stod han i sovrummet och frågade bedjande om vi kunde ses på lunchen, jag kan inte göra så mot honom då, han skulle bli för ledsen och det är ju egentligen inte det jag vill. Jobbigt idag.. väldigt jobbigt.

På helgens hemmafest grillades det, och alkolist nr2 för min del den dagen kunde inte uppföra sig. Han betedde sig väldigt olämpligt, och när min matångest redan gör mig tokig klarade jag inte av att vara tyst. Jag sa vad alla tänkte, och han åkte hem. Med några ord om att han trodde vi var vänner -.-

Fan vad lack jag blir. Jag har alltid kunnat vara tyst, nu kan jag inte det. Jag blir vansinnig. Det var barn i rummet och han var riktigt vulgär, så samtidigt är jag stolt att jag sa ifrån. Man ska väl kunna uppföra sig.

Fast jag tänkt att igår skulle vara hans dag, en enda dag utan att behöva hålla om sin skakande tjej medans hon grät för att sedan kunna fungera. Jag märkte att det inte skulle gå, men istället för att ge upp och be om hans famn försökte jag dölja det, och det resulterade i att jag paralyserad satt och stirrade, kunde inte få fram ett ord. Det hade varit bättre och säga 'jag älskar dig, kan vi inte kramas lite nu?' kan jag ju säga såhär i efterhand.

Inget nytt egentligen. Vi har bra sex, spännande underbart nytt super-sex! Och jag börjar oxå känna igen ångestmönstren. Bulimi monstren. Jag vet att en stund efter måltid blir jag ledsen, det är ingen överraskning. Det är skönt. Att veta att magen krampar för att man spytt tre gånger idag är inte lika skönt, spec när man vet att anledningen till att man kräktes är att man ätit och att det inte är någon giltig orsak.

Jag fick ett mejl igår, från en schysst tjej. Inte många som hör av sig är schyssta. Så det här lyfte mig en bit. Tack. En mening etsade sig fast.

Att INGEN är värd att må så dåligt över något

som borde vara så självklart som att äta.

Jag har tänkt på det hela dagen, hur sann den meningen är.

och hur avundsjuk jag är på alla andra, som har det så enkelt.

Undra om det är så jag önskar gå.

Det går fort, jag slipper se. Behöver kanske inte ens ana att det ska ske, jag tror bara att jag gör något väldigt bra och att det är nära för honom? Och så PANG. Jag är en ängel.

Fast inte än, inte idag. Jag är inte redo.

Han ringde igårkväll, hur glad som aldra helst!

Vi är ok. Jag bara överdramatiserar allt, igen.