Jag har ju valt att göra bloggen till min ångestplats. Hit går jag när jag mår som sämst, eller när ja är stolt över att inte må så sämst. Men det känns enformigt och tradigt.

Redan i hallen, när jag skulle krama min vän adjö var jag på väg att gråta. För jag visste att jag skulle kräkas. Så. Jäkla. Sjukt.

Jag vill verkligen inte! Samtidigt vill jag inte vara hemskt hemsk ikväll igen. Jag vill inte behöva ägna en sekund åt att tänka på att jag borde kräkas. Jag vill försöka låtsas att allt kan bli bra. Det kan det inte, jag kommer fortsätta ha dåliga och mer dåliga dagar, tillslut orkar han inte med mig mer och vi som par går under. Jag vill inte tänka på det. Fan oxå.

Han blev ledsen igår av att jag var så ledsen. För att han inte förstår. Jag förstod inte heller vad som hände och kunde inte förklara mig. Han såg på mig med trasiga ögon hela kvällen.

Idag har jag ätit några lösgodisar, det jag hade kvar. Två bitar sockerkaka, det enda fikabröd jag hade tinat. En halv chokladkaka. Sex koppar kaffe och en neurokan. Hejhej.