Jag hade tagit av mig alla tjocka kläder och var på väg in i badrummet när jag såg chokladkakan stå på spisen. Well, jag kan ju alltid äta en bit, jag ska ju ändå precis till å spy. Nu har jag smällt i mig en stor bit, måste gå.

Mitt liv är helt underbart!
Mina enda måsten, det är ett jobb som jag älskar. Det är att sköta om några finfina gostussar till djur. Det är att hjälpa småsyskon med läxan ibland och att skjutsa dem lite hit och dit.

Men just nu känns det bara som just måsten. Jag ser ingenting underbart med något av det. Det känns bara jobbigt.

Jag brukar ju få mer lust och ork när det blir höst och mörker, och alla studenter lämnar byn för storstaden igen.. Men jag ser inte vart det ska komma ifrån nu.

Jag vill egentligen bara ligga i sängen, hela dagarna. Vänta ut mia, ungefär. Vänta på att allt blir bra och ordnar sig. Vänta på att jag ska bli den jag egentligen är. Vänta på att jag ska sluta skämmas. Men det funkar inte så. Man måste ta tag i sig själv, och man måste be om hjälp för att det på riktigt ska bli bra.

Men det går helt enkelt inte. Jag får plåga mig vidare dag för dag. Kliva upp med tanken att 'om två timmar kan jag lägga mig igen' som jag gjort de senaste veckorna.

Jag tänkte på det, jag glömde nästan stänga handväskan på jobbet igår när jag hämtat en grej, och däri ligger bulimibibeln. Tänk om någon hittat den. Jag behövde bara en mikrosekund på mig innan lögnerna började flyga framför mina ögon, ingen skulle ändå kunna tänka sig att jag var en 'sån som kräks' så lögnerna skulle inte ens behöva vara bra för att de skulle skydda mig.