Det blev en bakdag. Vad annat kunde jag göra. Sova, ja men då hade jag fått ligga vaken ensam inatt, hur kul är det? Nu har jag provsmakat mer än nog. Ska spy och sedan dusha, bortbort med allt äckel.

Jag som trodde jag skulle få en bra dag..

Blev lite deppig vid lunch, och åkte därför till min familj.

Som jag brukar så trodde jag att jag skulle ha något att hämta där.

En välkomnande känsla, en känsla av att höra hemma, och kanske tillochmed en känsla av trygghet. Som det brukar slutade det med att hela jag gick sönder, tårarna sprutade när jag satt mig i bilen och åkte iväg igen. Jag våldgästade min prins, och fick en kram och två. Han ordnade allt! Vad tog jag mig till utan honom.

Han hade ont i ryggen, som jag masserade bort. Jag är faktiskt duktig på att massera bort ont, så vi fick kanske ut något båda två av mitt besök.

Jag tycker att det verkar helt obegripligt och osant att jag bott i en stor famlilj, och levt mitt liv som en av dem. Att jag faktiskt klarat av att inte få en minut ifred, att det alltid funnits någon i huset och att jag aldrig egentligen fått äta ifred.

Nu skulle det aldrig gå.

Det känns som det är  något för privat, som att det vore helt absurt att dela det med någon. Jag är på vippen att säga att jag heldre skulle ha sex än äta framför familjen.

Även om allt känns tio tusen gånger lättare kan jag behöva lite pepp!?

från er..

Idag har jag gett mig på att äta frukost. Kokade min gröt och åt den.

Jag var även på affärn en sväng och handlade hem lite 'bas'. Men insåg när jag packade ur hemma att jag köpt både jäst, margarin och ägg. Jag som tänkte jag inte skulle baka, det är lättare att inte hetsa om det inte finns något hemma lixom.. -.-

Pratade med honom om alla de andra sakerna som tynger mig.

Det kändes riktigt skönt.

Som att mina luftvägar plötsligt blev fria.. :)