Jag är alltid glad när någon hittar hit, och det känns alltid skönt när man får lite igenkännande. När man känner sig lite mindre ensam. Men det jag aldrig tänkt på förut slog mig idag. Andra beroenden, alkohol och droger, enda vägen ifrån det är att sluta! Acceptera att man aldrig kan ta ett glas vin. Tänk om det var den enda vägen härifrån, att lära sig att inte äta. Jag kommer behöva lära sig ett normalt förhållningssätt till min drog..

Jämt har jag försökt hitta något att känna igen mig i, och bara letat efter bloggar av människor som kämpar mot ätstörningar.. Det kan funka lika bra med andra beroenden. Appropå det, igår när han kom hit så gick han direkt till datorn. Som tur var hade jag facebook uppe, tänk om jag hade haft någon utav mina favoritbloggar uppe? Nevertothin eller den med mottot hunger hurts but starving works.. Hade han blivit ledsen eller jätteledsen? För att inte tala om vad han käns om han hittat min blogg. För jag måste erkänna att jag slätar över det hela lite.

Jag fick en lång och helt underbar kärleksförklaring utav honom igår. Helt utan anledning, han sa att jag var den underbaraste människa han någonsin träffat. Att även om jag var sur ibland, så kan man inte begära av någon att alltid vara glad. Han frågade om jag märkt hur glad han var när han kom hit och sa att det var för att han blir så uppspelt av att träffa mig, fortfarande. Han sa att han förstår mig, att jag har mina problem och att det inte alltid är så lätt att vara jag. Han fortsatte med att säga att han älskar mig så mycket, precis som jag är. Jag började gråta och avbröt honom med det, han la sig på sängen och bad mig lägga mig bredvid på hans arm och med huvudet på hans bröst. Han strök på mig tills jag slutat gråta och fortsatte säga fina saker. Hur kan han säga så, att han älskar mig precis som jag är? Om han sa, jag älskar dig trots att du är som du är.. eller fast du är lite för fet, då hade det varit sant. Det är inte så att jag inte tror honom, jag vet att han älskar mig.. men..