Ska nog peta i mig en neurokan, och en till innan det blir jobb. Det är det enda trick jag har. Annars vet jag inte.. Två gånger idag har jag i princip bara rasat ihop på golvet. Kännt att det är för mycket, livet är övermäktigt. Jag orkar inte, världen tar ner mig. Alla är ute efter mig och ingen förstår hur jävla ont det gör. Hur dåligt de får mig att må. JAG PALLAR INTE! Det blir bara så fel..

I flera veckor nu har jag tagit mig upp ur sängen endast med hjälp av tanken att 'snart kan jag gå och lägga mig igen'. Men jag har inte tagit mig tid för det. Men NU ska jag sova, i en hel timme. Det är jag värd. Önska mig söta drömmar!

och vägrade lämna mig själv efter det.

Det känns bra. Bra bra bra.. Jag är på väg åt rätt håll. Äter lunch idag. Kommer väl kräkas, men ändå. Hoppas kan man ju göra! Fisk och potatis blev det.. och färska ärtor.

Det blev en bakdag. Vad annat kunde jag göra. Sova, ja men då hade jag fått ligga vaken ensam inatt, hur kul är det? Nu har jag provsmakat mer än nog. Ska spy och sedan dusha, bortbort med allt äckel.

Jag som trodde jag skulle få en bra dag..

Blev lite deppig vid lunch, och åkte därför till min familj.

Som jag brukar så trodde jag att jag skulle ha något att hämta där.

En välkomnande känsla, en känsla av att höra hemma, och kanske tillochmed en känsla av trygghet. Som det brukar slutade det med att hela jag gick sönder, tårarna sprutade när jag satt mig i bilen och åkte iväg igen. Jag våldgästade min prins, och fick en kram och två. Han ordnade allt! Vad tog jag mig till utan honom.

Han hade ont i ryggen, som jag masserade bort. Jag är faktiskt duktig på att massera bort ont, så vi fick kanske ut något båda två av mitt besök.

Jag tycker att det verkar helt obegripligt och osant att jag bott i en stor famlilj, och levt mitt liv som en av dem. Att jag faktiskt klarat av att inte få en minut ifred, att det alltid funnits någon i huset och att jag aldrig egentligen fått äta ifred.

Nu skulle det aldrig gå.

Det känns som det är  något för privat, som att det vore helt absurt att dela det med någon. Jag är på vippen att säga att jag heldre skulle ha sex än äta framför familjen.

Även om allt känns tio tusen gånger lättare kan jag behöva lite pepp!?

från er..

Idag har jag gett mig på att äta frukost. Kokade min gröt och åt den.

Jag var även på affärn en sväng och handlade hem lite 'bas'. Men insåg när jag packade ur hemma att jag köpt både jäst, margarin och ägg. Jag som tänkte jag inte skulle baka, det är lättare att inte hetsa om det inte finns något hemma lixom.. -.-

Pratade med honom om alla de andra sakerna som tynger mig.

Det kändes riktigt skönt.

Som att mina luftvägar plötsligt blev fria.. :)

Jag tror jag skrev det förut, att jag borde älska mitt liv. Men allt jag vill älska är lite i obalans, jag är orolig för så många och inget känns riktigt rätt. I början av veckan blev jag ledsen på något rörande min prins, ni vet, och jag blev mer sårad än jag får bli så det är svårt att prata om. Samtidigt som jag varit ner på botten och ibbland varit tvungen att sätta mig ner i badrummet för jag är rädd att slå mig i handfatet/toastolen om jag svimmar, det har  inte varit lätt. Inte alls.

Igårkväll när jag spydde kändes det ändå bättre. Jag spydde bara en gång igår, och en gång dagen före. Framsteg. Fysiskt alltså.

Men jag är fortfarande nere, ledsen. Han var på vippen att ge upp igår 'ärligt talat så.. vet jag inte vad jag ska ta mig till längre' sa han alldeles förstörd och la sig i min famn. Jag bad honom att inte ge upp, han får inte gå sönder nu när allt annat är sönder, han får inte det det går inte. Vi pratade tills det kändes bättre och sedan älskade vi och somnade omslingrade.

Allt känns lite lättare idag, om än.. fortfarande jobbigt.

Jag ber om ursäkt för dåligt inlägg.. mest för min egen skull.