Har ätit och spytt två gånger idag.

Jag kallar det inte hets. Det har inte funnits något panikartat i det

och det har inte funnits någon önskan om att inte äta, inte heller

har det varit några mängder.

Jag har ätit, och efter fem minuter gått och spytt.

Thats it bara.

Ikväll ska jag få mysa ner mig i min älskades famn.

Vi fick större problem så det lilla tjaffset hoppar vi över nu.

Vi tar den fajten nästa gång vi blir oense.

Större trubbel i familjen så vi behöver hålla ihop. Så det gör vi.

(inget som rör oss egentligen så oroa sig inte)

En annan sak som får mig att vilja vara hemma istället för att jobba är döden. Jag är rädd att tuppa av, eller att hjärtat mitt ska sluta slå. Vad händer då om jag sitter i bilen och inte är ensam?

Eller om jag dör på jobbet, och de jag ansvarar för inte har någon som passar dem.

Det är sjukt oansvarigt att fortsätta jobba när jag tänker så. Samtidigt är jag väl lite hypokondriker.

Typ gråtit hela kvällen och undrat vad det ska bli av mig. vill inte jobba, och eftersom jag älskar mitt jobb så gör det ont att ens tänka så. men jag mår sämre än sämst när jag jobbar. ångesten äter mig. panik och stress. hu.

Seriöst. Jag blir så förbannad på honom. När jag ringer och han säger att han är lite ledsen, att han ska ringa sen och att vi kan prata då. Då ska jag jobba. Tänker inte prata seriöst skit med honom då. Då vill jag kunna ha all fokus på honom, medans jag jobbar blir det bara slösamtal och kolla läget, på sin höjd. Inte.. lösa stor kris. Nej.

Fattar lixom inte riktigt alls. Visst, han och jag är ett par. Men vi har fortfarande varsit boende, varsina grejjer, varsina sysslor. Skulle jag komma hem till honom och ta över som han försöker här, skulle han bli knäckt. Skulle jag byta kanal utan att fråga om han tittar, skulle han bli supersårad. Kommer han hit, så byter han kanal även om jag säger att jag tittar..? JA jag blir arg och säger ifrån, men han utgår ändå från att han har rätt och jag har fel. Han är äldre och jag kommer förstå det när jag bli äldre.

jag har på tungspetsen att be om en paus.

inte för att jag inte vill vara med honom jag älskar honom. men ja. paus.

jag har aldrig trott på när någon annan förespråkat paus. det har alltid betytt slut.

men jag vet inte. jag kan säkert skylla hälften av allt på mia.

att hon är extra krävande nu. men jag vill inte det.

jag vet inte JAG VET INTE!!!

Jag klarar inte av att bära oss nu. inte nu.

nu vill jag att vardagen ska rulla på bara.. inte vara såhär krävande.

76,9 påklädd morgonvikt.
Rätt håll.
Funderar på hur jag ska ta mig igenom idag utan att äta.

Sen är jag tydligen skyldig honom en ursäkt för att ha slängt något som var mitt. Något som saknar värde och som sagt var MITT. Det övergår mitt förstånd varför jag gör honom ledsen när jag gör mig av med mina egna saker.

På väg ut till bilen går han alltid fem meter före mig, fast han vet hur mkt jag älskar när vi går tillsammans. Idag följde jag inte efter honom utan tog en genare väg till bilen och gick ensam. Då han kom till bilen sa han "tänker du lämna mig nu? eftersom du inte ens vill gå med mig?"

Jag var nära att få ett utbrott modell större. Så han vill att jag ska vilja gå med honom, bara så att han ska kunna springa före och jag ska svansa efter och tråna efter honom? Nä i helvete heller att jag ställer upp på det.

Fy fan vilken bergochdalbana jag har varit idag. Upp som en sol och ner som ett ankare.

Att han trots det ligger i min säng nu är ju ofattbart, underbart och älskvärt.

Ändå är jag så vansinnigt arg på att han inte sitter bredvid mig i soffan istället.

Ni vet som små barn som slagit sig, och som börjat stortjuta när de ser sin mamma

för att få lite tröst? Typ sånt tjut, som känns helt absurt. Det har kunnat varit helt omotiverat

och spelar ingen roll vart jag varit. Hu så hemskt. Kan skylla på pms nu men jag vet inte.

Mens om några dagar. Men femal balansen borde väl ha satt in nu? Kanske.

Vet inte hur jag ska göra just nu. Var på kalas, åt smörgåstårta och kom inte hem förens tre timmar efter vi börjat äta. Spydde, men det kändes meningslöst. Nu vil jag äta hårdbröd, köpte hem en ost. Som jag tänkte spy upp direkt. Jag vet inte vad grejjen är, om jag vill straffa mig med en rejäl spya eller vad det handlar om. Ska nog låta bli. Vänta någon timme och dricka lite vatten och spy upp det. Skölja magen.

Ska städa istället.

Bulimiker är kontrollfreak har jag läst.

Jag kan nog skriva under på det.

Sen jag bestämde mig har allt kännts bra.

Hungervärken i magen är fin.

Likaså kramperna efter att ha spytt.

Ångesten när jag ser mig i spegeln söndergråten känns väl bara sådär

och det är tur att han inte ser mig då.

Men annars är det gött.

Jag har varit på rätt bra humör oxå.

Direkt från när jag vaknar.

Viskat halvvaken att jag älskar honom

och strykt honom i håret.

Sprungit naken genom lägenheten när han gått

för att få se en skymt av honom på parkeringen innan han åker.

Okej. Undra hur länge jag kan köra på det här.

Önskar jag vore anorektiker.

Bara 10% av anorektiker dör. 25% av bulimiker.

Dessutom blir en anorektiker smal

och omgivningen märker det. Man får tvångsvård tillslut.

Ja, nä. Jag är väl bulimiker ändå. Kan inte låta bli att äta.

Jag är för dålig. Jag får väl skylla mig själv att jag måste spy.

Så sjuka tankebanor. Jag vet.

Hoppas jag kan läsa det här om några år och tänka 'fyfan vad skönt att jag tog mig ut'.

Att jag inte dött. Jag vill nog komma ut på andra sidan. Smal.