Min största fiende.

Det vattnas i munnen på mig när jag går förbi brödhyllan.
Jag köper sällan bröd. Men igår hade jag lillasyster med mig.

Hon pekade på frukostbröden. Runda med frön på, ni vet.

Jag kunde inte neka henne.

Delade nyss en sådan och åt.

Med tanken att då kanske jag låter bli att hetsa sedan.

Men vitt bröd är en synd för mig.

Det känns som hets. Jag har varit dålig.

Det blir att kräkas upp det ändå. Fan!

Egentligen visste jag ju det hela tiden.

Men mia lurade mig. jävla hon!

Vi lagade mat tillsammans hemma hos mig igårkväll.

Det är något jag egentligen har velat länge.

Men just nu vill jag inte äta alls, och det är så svårt att vara i köket.

Jag beter mig som en vrång 4åring, även om jag kämpar med mig själv

för att inte bete mig så. Men han vet att jag har det svårt.

Han vet att han inte kan bli arg på mig och han vet att jag är väldigt känslig.

Han gjorde alla rätt och vi fick tillslut ihop en måltid.

Som enligt honom var förvånande god. :)

Vi stekte korv i en torr stekpanna. Kokade skalad potatis.

Gjorde morotsstuvning på vatten, en skvätt mjölk för färg

och kryddor. Jag vart riktigt nöjd.

Och jag behövde inte äta så mkt. Det blev bra. Ingen ångest, faktiskt.

Han skrattade åt mig sedan och sa "nu har vi lagat mat ihop du,

som en dröm som slog in. En minnesvärd kväll! Även om det

skedde under största möjliga protest från din sida".

Så skönt att han sa det med ett skratt! :) Fina han.