Min största fiende.

Det vattnas i munnen på mig när jag går förbi brödhyllan.
Jag köper sällan bröd. Men igår hade jag lillasyster med mig.

Hon pekade på frukostbröden. Runda med frön på, ni vet.

Jag kunde inte neka henne.

Delade nyss en sådan och åt.

Med tanken att då kanske jag låter bli att hetsa sedan.

Men vitt bröd är en synd för mig.

Det känns som hets. Jag har varit dålig.

Det blir att kräkas upp det ändå. Fan!

Egentligen visste jag ju det hela tiden.

Men mia lurade mig. jävla hon!

Vi lagade mat tillsammans hemma hos mig igårkväll.

Det är något jag egentligen har velat länge.

Men just nu vill jag inte äta alls, och det är så svårt att vara i köket.

Jag beter mig som en vrång 4åring, även om jag kämpar med mig själv

för att inte bete mig så. Men han vet att jag har det svårt.

Han vet att han inte kan bli arg på mig och han vet att jag är väldigt känslig.

Han gjorde alla rätt och vi fick tillslut ihop en måltid.

Som enligt honom var förvånande god. :)

Vi stekte korv i en torr stekpanna. Kokade skalad potatis.

Gjorde morotsstuvning på vatten, en skvätt mjölk för färg

och kryddor. Jag vart riktigt nöjd.

Och jag behövde inte äta så mkt. Det blev bra. Ingen ångest, faktiskt.

Han skrattade åt mig sedan och sa "nu har vi lagat mat ihop du,

som en dröm som slog in. En minnesvärd kväll! Även om det

skedde under största möjliga protest från din sida".

Så skönt att han sa det med ett skratt! :) Fina han.

Vill bara hänga mig över toalettkanten.

Får snart besök. Urk.

Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen med mig själv.

Jag har ont i magen. Det är väl hetsen igår som satt sig.

Det känns som att hjärtat slår genom huden och om jag tar

djupa andetag gör att det slutar slå en stund.

Jag har lite panik för jag råkade lova honom att äta ikväll.

Var det nog jag fick en släng utav igår.

Han låg bredvid och jag kände hur min hjärna började gå på högvarv.

Allt snurrade och jag såg skuggor överallt.

Jag bad honom om hjälp, att prata om något som gör mig glad.

Vad som helst.

Han visste inte vad han skulle prata om. Det som låg närmast var väl problem

så när han drog upp problem efter problem så kändes det bara värre.

Som att jag drunknade.

Jag visste att jag inte kunde be honom att sluta utan att i samma mening

be honom gå ut ur lägenheten och försvinna. Jag kände mig helt vansinnig.

Jag satte mig upp så han inte skulle kunna röra mig. Jag skakade av frustration.

Mantrat "det går över det går över" fungerade efter ett tag och jag la mig ner

på hans arm igen och visste att jag var tvungen att försöka förklara mig.

Det blev en fin kväll tillslut igen. Tack vare honom.

Huvudvärken kom som ett brev på posten efetr det där. Hu.

Nu efter 1,5h konstant ätande bakande och kräkningar tar jag mina 73,8kg och kryper ner i sängen. Där han lämnade mig för 90min sen. Nyduschad och helt utmattad med skräckscenarion om hur hetsen ger mig fettot tillbaka. Jag tänkte när jag städade undan de sista att även om jag väger 78 i morgon så var det värt det. I HELVETE Hellers !! Minska i vikt var det ju, fan att jag tappade helt kontrollen! En portion chokladmousse-en billys pizza med bea-en bakelse pa smördeg och en halv persika med en kopp kaffe. spydde efter pizzan och igen efter bakelsen. nu när jag skrivit känns det pinsamt lite o kalla för hets. men känslorna är precis desamma som när man läser om enorma hets sessioner..suck.

Såg just en bild hos en anna bloggare

med en bild på en prinsesstårterulle.

Skulle inte kännas helt fel att ha en sådan att proppa i sig nu.

Nu när jag vet att jag kan spy efter allt så vore det inte jättedumt.

Å andra sidan vet jag att bulimi ensamt inte gör så att man blir smal.

Man måste ha en annan vän med. Hon heter Ana.

Nej jag får fortsätta att ha tomma skåp.

Ni såg ju hur det gick när jag visste att jag hade bea hemma..

Som jag anade blev det pizza igår.

Herregud vad min mage värkte.

Idag åt jag lite pasta med nån sås med en väninna.

Nu på em vägde jag mig 74,35. Helt ok.

Gårdagen blev det lite partaj. Han drack o jag körde! =)

Fick kommentarer om att mina ben blivit så smala.

Det fick min prins att hajja till.

När vi kom hem till mig bad han mig att säga ärligt hur det låg till

om jag gått ner mkt i vikt de senaste månaderna. Jag ville inte säga.

Jag sa att jag blev arg på folk som låtsas att det syns.

Han sa att han såg hur jag tynade bort.

Jag blir bara glad och lycklig, jag krymper.

Folk ser att jag blir mindre fet <3

Själv kunde jag under hela kvällen inte sluta tänka på

den tio åriga flickan som sa till mig att jag inte orkade lyfta

henne för att hon var för tjock. Hon är smal som en sticka.

TIO ÅR!

Jag vet själv vad jag tänkte när jag var tio.

Vill inte att hon ska gå samma väg.

Jag vet inte om jag ska ta henne under mina vingar

eller om jag är fel person att göra det.

Om jag bara skulle föra över mer problem.

Men vem annars? Det är ju ingen som reagerar på så små signaler.

Jag har hört henne förut oxå. Det är så jobbigt. FAN.