och jag tänker inte skylla på att jag spytt nyss.

Jag tror det beror på pinsamma piller jag tog igår morse.

Inget laxerande el så. Men tusan vad ont jag har. hu

När hetssuget kommer, så har jag lärt mig att det inte är någon ide att kämpa emot. Det är bara att kasta sig över skåpet för att få i sig alla onyttigheter som finns. Fort o få det överstökat.

Likadant när jag är ensam och börjar känna syran i halsen. Jag bara vet att jag ska spy, lika bra att få det gjort.

Vad var det linda lampenius sa? djävulen på axeln.

han som vinner varje gång.

Jag tänker på det ibland. Tänker att ingen skulle bry sig. Och det är nog mer sant än vad jag vill erkänna. Min prins skulle nog bli ganska trasig, han skulle ta på sig skulden och känna sig hemsk. Min fina syster som är min bästa vän skulle gå sönder ett tag. Men sen finns det ingen som skulle påverkas. Visst, en del skulle kanske ta en halvtimme när de fått reda på och tänka på mig, feta jag. De skulle fundera på varför de inte märkt något, och kanske om de kunnat göra något. Sedan rycka på axlarna och gå vidare i livet. Jag skulle kunna försvinna så obemärkt. Men jag vill ju inte det. Jag vill leva, jag vill leva och bli vanlig och normal. Prova livet.. men det är ju skönt att veta att jag inte skulle såra alltför många. Jag har ett brev liggandes som det står 'om jag dör' på. Däri står till min familj att min prins kämpat med mig och att de ska ta hand om honom. Han har räddat mig så många gånger från mig själv. Jag säger att min syster är världens bästa. Och sånt.

När jag pratade med min prins igår innan läggdags så sa han 'ja det är fler än jag som är orolig för dig. det är bra. men det är ju ingen fara egentligen än så länge'. Jag vet inte ens om jag klarar av att reda ut alla känslor jag fick, varken då eller när han säger att det vore okej om jag tappade fem kilo till.

Jag tänker såklart ännu mer att det är jävla korkat av mig att försöka skylla på någon ätstörning bara

för att få hetsa ibland. Jag väger ju för tusan nästan 70kg, då är man inte ätstörd.

Jag tänker jag ska minsann visa dom att jag kan bli smal. Jag ska bli anorexiasmal,

jag ska bli mager. Jag ska få höra att jag inte FÅR gå ner mer.

Jag tänker på de som gått igenom gastric bypass och svält till döds efter det. Nu svälter ju inte jag mig till döds, men man behöver inte vara helt urmagrad för att dö av en ätstörning. Jag tänker på alla skrämselbilder av vad det gör mot ens kropp att kräkas.

Och jag tänker att det är bra att han inte vet riktigt hur farligt det är.

Jag somnade helt utmattad igår efter att hjärnan gått på högvarv i dessa banor. Jag funderar på om han verkligen inte kan förstå hur det påverkar mig när han säger sånt. Jag funderar på hur jag ska kunna be honom sluta säga det, utan att vara för tragisk. Jag är fortfarande helt slutkörd i hjärnan och har suttit i soffan i 40min och borde ha fixat frukost, men tar mig inte för. Funderar på att inte äta någonting idag, men det är väl dumt när det bli festande i morgon. Suck. Jag är iaf bra mycket smalare än sist jag gick ut på krogen, hoppas det gör mig lite starkare.

Att börja dagen med panikångest är ingen hördare. sitter med maxpuls och har stresshjärtat uppe i halsen och längtar hem.... :(