Jag hatar hur den påverkar mig. Jag förstår inte varför.

Det känns så fånigt! Vill ställa honom till svars för alla gånger

som han har ljugit mig rätt upp i ansiktet.

Jag har ju frågat säkert 700ggr rakt ut, och vi har pratat om det ofta.

Och alltid har han ljugit. Min världsbild mår inte bra!

Men självklart förstår jag honom. Att han inte sagt något.

Men jag krymper när jag tänker på hans tankar de gånger han ljugit.

Funderar på hur hans tankebanor gått och att jag aldrig fått varit med.

Jag har en teori om män. Om 'alla' män.

Hittils har han varit undantaget som bekräftat regeln.

Egentligen har jag väl inte trott det, men det har varit naivt och enkelt.

Att inte behöva tänka och tro det.

Så på ett vis är han mer manlig.

och på något sjukt vis är jag stolt över honom.

Men ändå. Jag hatar mitt kontrollbehov.

Och jag hatar mina övertolkningstendenser!

Det är ju inte ens något att fundera på

för det har ingenting med mig att göra.

-

Nu tror ni kanske att ni vet vad det handlar om.

Jag tror inte att det är vad det låter som, men det spelar väl ingen roll..

Lyssnade på 'some die young' med laleh på vägen hem från jobbet i morse.

Jag brukar fundera på hur han och jag ska få lämna världen tillsammans.

Typ fronta med en lastbil eller nåt.

Inte för att jag vill beröva honom livet, men för att jag inte vill bli ensam kvar.

När det är dags för honom vill jag följa med.

Egentligen tror jag ju att jag kommer dö först.

Så jag har så dåligt samvete för det, att lämna honom och utifall han tar på sig skulden.

Att han ska tänka att han skulle ha gjort något annorlunda.

Att han ska behöva berätta min historia, om mitt krig.

Mitt brev till eftervärlden känns så fjuttigt och meningslöst.

Jag har försökt förklara och bett de mina att ta hand om honom.

Men jag är inte nöjd. Men hatar att skriva mina egna avskedsbrev.

Det blir aldrig lättare. Jag har väl haft sånna liggande i princip tio år.

Jag trodde jag kände honom, visste vem han var och vad han gjort. på ett ungefär kunnat läsa hans historia. men jag missade en del som han berättade om igår. det känns så knäppt. jag tänker om och igen igenom och försöker fundera på vad det är som känns knäppt och jag kommer inte fram till något. jag har iaf fått lugn i kroppen nu, jag får nöja mig med det och fundera vidare i morgon.

Ringde sin pojkvän klockan sju. då hade hon ätit/spytt i tre timmar och satt på golvet på sin arbetsplats och såg inget ljus i mörkret. tio minuter nonsens pratande med världens finaste var jag lagad och kunde sköta mitt jobb. herregud jag var verkligen på botten.

Happ. Nu har jag ätit en dl fil med musli och en clementin. jag sitter å sneglar på ostbågarna och anar att det blir en sväng till. herregud. jag måste sluta med det här. seriöst. jag måste. jag vill ha vardag. det känns bättre med vardag. han har ett åtta till fem jobb och den tiden kan jag då ha ordning på. när vi har helg ihop och hittar på saker blir allt i obalans. sen är vi ibland hos honom och ibland på vift och ibland hos mig. rörigt. ja nu ska jag väl äta om jag ska hinna få upp det igen innan jag måste åka. hej från mej. patetiska tjej.

Ang att inte ha någon målvikt.

Fick kommentarer igår när vi var bort om att jag gått ner i vikt.

Jag ville slå puckot i ansiktet medans min karl hoppade av glädje

och ville få allas uppmärksamhet för att få igång en diskussion kring mig.

Jag vill inte det såklart men vet att det är för min skull så det är ok.

Han säger att han bara vill skrika "ser ni inte vad som håller på händer??!!"

men att eftersom jag inte vill berätta så stannar det mellan oss. bra.

Han ger mig komplimanger och säger att jag har fått en finare kropp

att jag är ännu vackrare nu och att jag har fått så fina kurvor.

Mitt svar blir att jag ska bli utan kurvor.

Han frågar vad jag vill ha när vi ska beställa mat

jag svarar att jag vill ha en midja där jag står framför

spegeln och drar in magen.

Jag säger att jag väger 30kg för mkt, och han skrattar.

Han säger att jag inte KAN gå ner 30kg, att jag inte ens kan gå ner hälften.

KAN? Jag ska visa honom  vad jag kan. Sen kommer jag på hur idiotisk jag är.

Hur vilsen jag är. Jag berättade för honom idag om min pappa. Att jag aldrig kommer känna att jag duger åt honom, att jag inte kan gå in i deras kök utan att höra hans röst "vad fet du är. när blev du sådär tjock?!" eller att jag inte kan gå ner från övervåningen utan att höra "hur du ser ut! ska du se ut sådär?!". Min prins förstod inte alls. Eller jag vet inte. Han kallade mig bara för överkänslig. Men det är verkligen den enda som sagt sånt till mig, min pappa.

Vi pratade om min bror. Han som kom till världen när jag var tre år och som är utvecklingsstörd. Min prins sa att jag nog tidigt fått stora ansvar och fått växa upp fort. Jag har aldrig tänkt på det så. Undra om det oxå har påverkat? Jag är lite på jakt efter en förklaring, även om jag vet att det inte spelar någon roll varför. Det är som det är.

Men nu ska jag bevisa iaf att jag kan bli smal. Både för mig själv och för andra.

Jobbar snabbt jag.

Smällde i mig allt, typ.

Spydde och väger nu 0,65kg mindre än innan jag började äta.

Helt ok..

Hade jag fått göra precis vad jag ville idag så hade jag inte gjort annat än stirrat tomt på väggen framför mig, ungefär vad jag gjort fram tills nu. Det får jag såklart inte utan ska iväg på jobb. Om två h ungefär. Jag håller på förbereder en ordentlig hets. Men tänkte börja med en portion lasagne som blivit över, den och massa sallad. Med förhoppningen att inte orka mig igenom resten av allt jag dukat fram. Kakor, muffins, läsk, kaffe, choklad, ostbågar. Well, som sagt hoppas jag att jag inte tar mig igenom något mer än lasagnen men det känns både sjukt och lugnande att duka fram allt. Nu kan jag äta precis hur mkt jag vill, eller nåt. Jag känner mig äcklig och har bestämt mig för att inte ha någon målvikt utan bara gå ner mer. Han säger att det nog är alkoholen igår som gör att jag har ångest idag och det är nog sant.