Jag har kört bil hela dagen.

Sen jag kom hem har jag tvättat fem maskiner tvätt.

Nu ska jag diska. Kräkas. Duscha.

Avsluta med lite likör. En sort jag länge längtat efter

och som jag fick hjälp att inhandla på systemet.

Något som svider just nu.

Hans son kallade sin pappa för ungkarl.

Hans dotter protesterade.

Han själv höll med om att han var det?

Ja han menar väl på att jag inte bor där

och att det därför kanske klassas som

ungkarlslya.. eller något.

Jag tyckte inte om det iaf.

Jag har inte många vänner. Jag har stött bort de flesta.

På min ena hand kan jag räkna de jag umgås med.

De är så fina att jag inte tror de skulle ta avstånd.

Jag har varit deras axel att gråta mot när de haft problem

och jag tror inte de skulle undvika mig om de visste.

Han trycker ofta på att jag borde berätta för en utav mina väninnor.

Men jag vet vad hon gått igenom, jag vet hur skör hon är.

Hon ska inte behöva bära med jobbiga tankar.

Jag kan prata med henne om min skeva kroppsbild,

jag tror det är det bästa hon kan göra för mig utan att ta av sig själv.

Jag undrar ibland HUR det skulle vara att inte bli bjuden på godis

eller att inte behöva ljuga när jag inte orkar.

Jag längtar inte efter att tas bort från vänner på facebook

eller att se hur det tittas snett på mig på byn..

Nej.

Suck. Sån jävla fettovecka.

Nästa vecka ska jag försöka isolera mig själv så mkt som det går.

Så jag får äta mina kontrollerade måltider. Få se vad en skötsam vecka kan generera.

En vecka som denna kan uppenbarligen generera nästan 2kg plus. Fyfan.

Nästan uppe i 70kg igen. Feeel håll. Jag har iof mått som en kossa

så är väl inte mer än rätt att jag ser mer ut som en oxå.

Vi sov här inatt, klev upp i morse och körde hem honom. Satt hemma hos honom tills han åkte till jobbet, sedan gjorde jag mina morgonsysslor och åkte hem igen. Det känns inte som att det är på riktigt att han varit här. Jag har svårt att ta in att han faktiskt sovit här, jag tänker att det finns inga spår av honom i min lägenhet. Men tänker jag efter så finns det väl det, mest småsaker, som att det står två pizza kartonger i köket, eller kanske att kakburken står framme sedan han fikade igår kväll, eventuellt oxå den tshirt jag tjyvat från honom för att den doftar som han och kan lugna mig ibland.

Jag minns när det blev officiellt att vi var ett par. Jag började genast lämna saker hos honom. Det var när jag trodde att vi steg för steg skulle flytta ihop. Jag lämnade kläder, hade ombyten både för att arbeta, vara vardags och att vara finklädd. Jag hade smink där och lämnade smycken, böcker och grejer lite här och där. Jag markerade revir. Han städar fortfarande undan allt sitt. Å andra sidan är ju han karl, vad ska han strö runt sig? Lämna klockan? Han har ju inte direkt smink och hans jobbkläder som är jeans och skjorta funkar ju för allt.

Hur som helst. Igår kände jag mig igen som hans slitochsläng docka. Som bara ska finnas där, inte kräva något och lyda och ställa upp. Det är väl inte fel, men jag vill ha annan uppmärksamhet än order oxå. Jag vet inte om han har det jobbigt med sina tankar om allt och det bara blir så kanske. När vi åt pizzan och efter, typ två timmar så bönade och bad jag om att han skulle prata med mig, att vi skulle kramas eller att vi bara skulle slå av tvn. Men nej, han tyckte jag var urdum (fast han sa inte så) och den mesta kontakten jag fick var när han bestämde att vi skulle åka till en i hans släkt och hälsa på? Bara å följa med lixom, jag grät och hatade hur allting var, men följde med. Hade ju ingen egentlig anledning till att inte vilja, tycker ju om dom! Men, det kändes så fånigt. hyssjad och undanknuffad, och sedan 'kom här nu! visa att jag fortfarande har kvar min tjej' typ så kändes det.. ska väl kanske va glad åt det, att han vill ha mig med :) 

Jag är förmodligen orättvis. Han menar mig inget illa.

Det blir bättre. Det måste bli bättre.

Hopp. Hopp. Hopp.

Jag skrattar nu och kommer gråta sedan.

Han ville äta pizza ikväll. PIZZA.

Fattar ni?
Jag är redan uppe i kalorimålet för idag.

700-900 till? Plus säkert läsk.

Mer ångest, underbart. Fucking jävla underbart.

Ska försöka att hindra Mia från att bryta ner honom.

Ska använda hjärnan och tänka först innan jag bladdrar..

undra hur längen det går.. >_<

Nu börjar det närma sig tiden han kan ringa.

Jag mår illa och vill spy.

Åt lunch med en väninna idag.

Jag tycker inte om när jag inte kommer undan.

Känns det bättre om jag spyr?
Nej.

Gör det någon skillnad på min vikt?
Ja, jag väger nog mer i morgon än om jag låter bli.

Kommer jag göra det ändå?
Ja.

idiot. är det fel att vara avundsjuk på de som blir tvånginlagda?
Ja antagligen, läste i en blogg om avundsjuka gentemot en anorektiker.

Och visst är väl det pricken över iet, tänk om man iaf hade varit smal..

Fast man vet hur sjukt det är, och hur dåligt en anorektiker mår..

Så kan man inte låta bli att avundas, det kanske är en annan känsla

men den känns som beundran och avund..

När jag kommer ihåg hur illa det gick igår hos tandläkarn

känns det som någon kastar en sandsäck i magen på mig!

Jag skäms och känner mig så sjukt dålig.

Jag vet att det kommer bli hemskt svårt att ta mig dit nästa gång.

Förmodligen kommer det gå åt helvete. Då med.

Jag kommer vara tvungen att byta tandläkare. IGEN.

Så jag iaf kan inbilla mig att den inte vet om att jag är

hon som aldrig kommer på sina inbokade tider. FAN!

Snart närmare trettio än tjugo. Och kan inte ens gå till tandläkaren själv.

Jag förstår det inte ens. Allting går alltid bra när jag väl sitter i stolen.

Då är det inga problem. Då är jag lugn. Varför är det då så jobbigt?? =(