Jag hade satt 65,0kg som målvikt och i morse

landade jag på 64,95kg, grattismeddelande från shapeup!

Jag tänkte när jag satte 65 att det var orimligt

trodde inte jag skulle komma dit.

Det känns stort.

Men inte litet nog, om ni fattar.

---

I helgen träffade vi hans dotter. Hon stod i köket och lagade mat.

Jag stod där för att sällskapa men 'hade redan ätit' så jag behövde inte äta.

Det var rätt ångestfritt allting tills hon sa 'meen vad SMAL du har blivit!!'

Jag svarade undvikande och att näe, men hon malde på.

Min prins gick förbi och sa 'ja hon håller på försvinner'

Hon frågade mig då om jag tränade eller gymmade eller något.

Min prins svarade då 'nä hon ger fan i att äta, helt. och själv säger hon att hon är tjock'

Jag gick ut och rökte. Hörde henne säga 'oj sa jag något fel nu?' när jag gick.

Jag tycker om att höra att jag blivit smal. Men ingen som ser mig för första gången

skulle klassa mig som smal, det vet jag ju. Men jag vill inte att han avslöjar mig så.

Han pratar med min familj om att jag räknar kcal och att jag vill ha light.

Jag kan inte heller säga åt honom att han inte får prata med någon.

För jag vet vilket helvete jag kan vara, och han spricker om han inte får ventilera.

Det är bara det att jag måste sluta prata så mkt om mina tankar och ångest.

Annars spricker min säkra hemlighetsbubbla.

http://www.youtube.com/watch?v=waPlFLXUm3o&feature=player_embedded

Fick frågan hur gammal jag var. och för första gången skäms jag lite. jag känner att när man är tjugofem hela år gammal, har jobb bil lägenhet och är särbo med sin pojkvän sedan nästan fyra år ska man vara trygg i sig själv. men jag är inte det, men jag vet nu iaf att jag inte är ensam för ni finns! :) jag har så mkt bra i mitt liv och jag är medveten om det men jag är inte värd något av det. jag är för äcklig.

Missförstå mig inte nu, jag vill egentligen inte alls ha barn.

Han har redan två barn, och vill inte ha några fler.

Jag har alltid sagt att jag inte vill ha egna barn.

Eventuellt adoptera / bli fosterförälder isf.

Men jag kan bli ledsen av allt jag går miste om.

Jag blir oxå illa till mods när han pratar om folk som de vore

misslyckade iom att de inte har fått några barn.

Skulle jag vilja bli förälder kan jag inte tänka mig någon som vore

bättre på alla sätt (förutom just åldersskillnaden) typ vad gäller

gener, uppfostran och good looks att dela föräldraskapet med.

Jag vet inte om jag kommer leva så längen till, låt oss leka med tanken.

Jag blir äldre och han tröttnar på mig. Det kommer inte finnas en suck

för någon annan karl att komma mig så nära som min prins gjort.

Jag kommer aldrig släppa någon så nära, bli så beroende av någon.

Ingen skulle komma i närheten av att betyda så mkt för mig som han gjort.

Så även om han nu dumpar mig, skulle jag heldre ha honom som far än

någon annan, vem som helst faktiskt. För jag vet vart jag har honom.

Jag vet vad han står för, han tar sitt ansvar och skulle aldrig behandla mig illa.

Oavsett vad så skulle han vara den perfekte att dela det med.

Men jag vill som sagt egentligen inte ha barn.

Var många år sedan jag bestämde mig för att aldrig tvinga ut någon

till den här hemska världen vi lever i.

Sen vet jag oxå att jag inte ens kan ta hand om mig själv.

Även om en bebis vore den perfekta anledningen att bli frisk känns det helt fel.

Men när han berättar om vänner som inte fått några barn.

och han tycker dom är misslyckade.

Han lider med dom verkligen. Att de inte fört sina gener vidare.

På riktigt gör det ont i honom att ens föreställa sig det.

Sen är jag helt övertygad att han och jag har bättre gener ihop än han och hans ex.

Jag är helt säker på att han och jag skulle vara ett awesome par att uppfostra en unge!

Vi skulle vara helt jävla perfekta som föräldrar! Jag tror på det. Så det är lite synd.

Svammel svammel. nu blir det jobb för mig.

Rubriken har väl ingenting med någonting att göra..

tyckte om meningen bara. inte företeelsen dock.

att veta att det är slut, men låtsas som allt är bra.

och inte prata om det med sin partner, fattar inte!?

--

Tänkte just på mina bal och student bilder.

Det finns nog inga bilder som är så välarbetade i photoshop

i min dator. Jag hatade båda dagarna, såg ingenting positivt med det hela.

I efterhand önskar jag jag att gjort det, men ja.

Jag har gjort mig gladare, smalare och allt.

Mest smalare.

Försökt göra om dem till glada positiva minnen.

Funkar. Blir glad nu när jag ser dem.

Kanske just för att jag vet att jag gjort mig smalare.

och att jag ändå är smalare nu än vad jag gjorde mig

på bilderna. hö hö.

kokat mig havregrynsgröt nu. vet inte hur jag ska göra?

tänkte äta den utan mjölk och med lågkcal sylt.

hur ska jag göra i fortsättningen? tips..? =)

Det skulle inte förvåna mig att allt som krävs för att jag ska väga två kilo mindre är att jag inte dricker. Hur mkt tänjer man ut magsäcken genom att dricka tro? Jag funderar på om jag sabbar för mig själv genom att dricka så mkt som jag ändå gör. Att magsäcken skulle dra ihop sig betydligt mer om jag inte gjorde det..?

SÅ skönt att det är vardag.

Så skönt att ligga kvar i sängen när han kliver upp och åker och jobbar.

Så skönt att ligga kvar en stund, utan alarm. Kliva upp lite efter.

Kissa, väga sig. Starta kaffepannan. Mäta upp keso, psylliumfrön och kanel.

Så skönt att det är måndag och jag ännu inte fått några dryga sms

från gift herre, fast han varit på jobbet en hel timme och vi

sågs en sväng där i fredags där jag gav honom kalla handen.

Helgen har varit bra. Släktträff på lördagen och min prins fick

i princip bära mig igenom hela eventet. Min släkt, och jag som behövde

hjälp att inte bryta ihop totalt. rev mig, såklart..

Söndagen blev det resa med jobbet, mitt fina älskade jobb. hade skitkul!
Men som vanligt behöver jag släpas iväg, är alltid heldre hemma :P

innan vi åkte ringde chefen och sa 'och så går vi ut och äter något efteråt'

och det var väl det enda jag kunde tänka på. Ja förutom hur feta låt

jag hade när jag körde bilen dit.. suck!

Skönt med vardag iaf.. ska komma ikapp era bloggar under dagen :)

Jag har rätt att hata hans ex.

Jag behöver inte uttrycka mina känslor kring henne längre

och väljer ofta att hålla käft och hatet tar inte längre kraft från mig

Men han måste sluta kräva av mig att tänka positivt om henne

för med all historia så kommer inte det hända.

och jag hatar att han tänker positivt om henne mer än jag

faktiskt hatar henne.