Såg hans ex idag. På hans gård. Hon lämnade av deras son.

Hon rastade oxå sin hund, det som brukade vara deras hund.

Jag åkte förbi, tittade åt ett annat håll, började gråta.

Stannade på en parkering längre bort för att se hur länge hon stannade.

Satt där och hatade mig själv för att jag inte vinkat glatt åt henne.

Tänkte vad det ger för bild av mig att inte ens hejja. Skiter jag nog i egentligen.

Kände mig patetisk som satt där och 'kontrollerade' hur länge hon stannade.

Hon hade redan stannat för länge enligt mig eftersom hon inte kommit än.

Jag åkte hem.

Men han är min nu, det vet jag att han är.

Hon rör fortfarande upp för mkt känslor hos mig.

Jag avundas allt hon fått uppleva med honom

och jag har dåligt samvete för att jag inte kan ge honom allt hon kunde.

Åh ännu är jag på jobbet. Rast nu. är rädd för idag.. vara ensam. jag vet oxå att om jag handlar så kommer min prins kunna luncha hos mig. men jag vet oxå att jag måste ta ut pengar som jag inte har.. och gör jag det kan jag lika gärna handla hets. Handlar jag inte så blir jag ensam hela dagen..

Vadfan ska jag svara på det? Hemligheten bakom att gå ner i vikt. hoppa rakt ner i förtvivlans djupa avgrund? Ägna mig åt självhat och passionerad kcal-besatthet? Äh jag tycker att mina smala vänner inte behöver veta det, de kan vara lyckligt ovetande om den hemligheten. btw så saknar jag nog bloggvärlden. min viktminskningskurva stannar av, mia har mig snart fångad igen för jag tillåter mig för mkt och det ger mig ångest och även nästa beslut fattas helt fel. nej jag saknar ER!! <3

Jo det ordnade sig väl igår.

Jag hade dragit igen dragkedjan över mina läppar när jag kom till honom

för det var bara hemskheter som jag inte menade på väg ut ur min mun.

När vi ätit och jag visste att kvällens största prövning var över så lättade

humöret lite och vi spelade hög musik och låg på hans säng och kramades

och pratade om allt mellan himmel och jord :)

Så småningom kände jag mig som en helt ny människa, och klarade av att

be om ursäkt för hur jag varit innan! Jag blir verkligen en helt annan person :(

Resten av kvällen var jag en fin flickvän, som ställde upp och hjälpte honom

med saker han behöver få gjort, det kändes brabra!

Idag bjöd jag hem min påsklediga syster på direkten när jag vaknade och

bad henne stanna hos mig tills jag åker till jobbet. Hon blev lycklig och

jag kan inte ha några dumheter för mig. Mia kan inte komma hit då.

Ligger i soffan och gråter hejdlöst.

Inser att det inte är jag, det är Mia som gråter.

För hon får inte som hon vill ikväll.

Hon har redan fått vad hon ville.. hur mkt kan hon kräva av mig?!

Jag sparkar på henne nu. Gör tvärtemot vad hela min själ skriker

för det är inte jag, det är Mia. Ätstörningen. Min sjuka självbild.

Hatar det. Jag hatar det här!
Att inse att det man känner inte är vad man egentligen känner..

det är svårt och det gör ont.

Nu ska jag klä på mig och åka till min älskade karl.

kvällens planer ändrades och Mia tyckte inte om det.

Mig spelar det ingen roll. Men det är jag som gråter

och inte svarar på tilltal i telefonen.. inte Mia.

Jävla mia.

såhär ungefär blev det.

Hade inte mycket hemma, och ont om tid..

men ni fattar hur det gick.

Ont i magen, nästan direkt efteråt.

Är livrädd för inatt, ikväll.. hur det ska gå..

är glad att jag inte sover ensam inatt..

suck på mig! mår jag bättre nu?
Nej sämre. Den där paniksnurrande känslan

i huvudet försvann.. men.. bättre? Knappast.

att jag just i detta nu skulle kunna smälla i mig hur mkt som helst.

Vill bara äta vad som helst och spy upp det igen.

Min prins kommer väl hit inom en timme, frågan är bara när..

Känner mig svullen fet och äcklig.

Vill inget annat än äta och sova.

Resten av mitt liv. Aldrig mer gå ut.

Det är ingen ide, det blir aldrig bra ändå!

Kämpa.. för vaddå?

jag blir ändå aldrig smal. inte smal nog.