Var sådär nära idag igen.Hittade en mejladress som skulle vara till min närmsta ätstörningsklinik. Vet inte om den är 'aktuell' eller inte. Men jag började iaf på ett mejl. Slutade efter några försök;#1 Vad tusan ska jag skriva...?#2 Det känns läskigt.Jag vet att det där mejlet förmodligen inte skulle göra någon skillnad. Fast det känns som att det vore slut på mitt liv då. Att någon skulle komma med en van och kidnappa mig. Fast jag vet att det inte funkar så, och att ingen har tid att bry sig så ändå.

Det gör inte min bästa vän heller.

Jag har sex timmar kvar nu tills jag får något annat att tänka på. Jag skyndade mig åka hemifrån när han gick i morse för jag vill inte äta, men vart ska jag ta vägen? Sitter på en parkering nu med datorn i knät i bilen. Men mitt batteri räcker ju inte i sex timmar.

Jag måste ta mig någonstans där mat inte finns. Jag vill inte äta idag. Jag skulle vilja åka till honom, vara med honom idag. Men jag vill inte tränga mig på och vara ivägen, han hade mycket idag. Måste ju låta honom fixa med sitt ibland oxå. Men egentligen vill jag bara ringa till honom och gråta, gråta tills det blilr bra.

Ni vet när man har magsjuka, och man bara spyr och spyr och spyr.. Tills det är tomt, man får bara upp galla och det gör så ont att kräkas. Det är när min mage känns så, som mitt huvud lugnar ner sig. Det är då jag får sinnesro.

så satt jag på byns ungdomsgård.

och kände mig mer utanför än någonsin.

Jag kände mig så fel och missanpassad, jag skulle aldrig bli en utav de coola.

Nu tio år senare får jag oxå följa med på festerna och så är jag jävligt nöjd med den person jag blivit. Om man bortser från att jag hatar mig själv så mkt att jag inte ens klarar av att äta dvs.. Tänk om jag hade kunnat tala om för mig själv att det inte spelade någon roll hur långt ner jag drog tröjärmarna och gömde händerna, det skulle ändå inte kännas bättre.. Om jag kanske hade lett och vågat ta ögonkontakt eller skrattat åt något roligt hade säkert det gjort större skillnad..