Jag behöver inga mejl om att jag borde söka hjälp, det hjälper mig inte. Orkar du vara den som stöttar och lyssnar och pushar, skriva gärna. En mentor, hjälper mig mer än någon på höga hästar som säger åt mig att söka hjälp. Nog om det.

-------

Saken är den, att en dag kom en man att prata med mig. Han sa att jag var en fin tjej men med för dåligt självförtroende, att jag skulle ta hand om mig och att han tyckte om mig mycket. Vi pratade många gånger på telefon, och aldrig har jag kunnat prata så med någon som jag pratar med honom.

Vi började ses, umgås och prata, och varje gång vi skiljdes åt kramades vi. En kväll så strök han håret ur mitt ansikte ch kysste min kind, backade för att se min reaktion och när jag log så fick jag en kyss på munnen.

Därifrån gick vi vidare. Nästan fyra år senare skriver jag nu denna blogg, som handlar om vår relation men främst om mina problem med maten där han får stötta mig mer än jag önskar.

För mig och för oss är det helt ointressant, och inget vi tänker på. Men jag antar att det ändå är en viktig del, som ni kanske inte förtjänat/önskat veta om, men det är även en rejäl åldersskillnad mellan honom och mig. There, I said it.