Jag skulle vilja testa att ta ett litet steg mot att söka hjälp. Mejl kontakt med någon. Någon som vet hur det är med abkontakt? Vad som händer om jag mejlar min 'lokalavdelning'? Jag vet inte ens vad jag skulle skriva.

Jag kan googla mig igenom en hel natt, desperat. Letar något som kan skrämma mig nog för att aldrig mer göra, men det funkar nog inte så. Jag letar efter någon annan i samma sits, men det är för skamligt, om man inte blivit frisk. Jag letar något som kan hjälpa honom, så han kan ta till sig det utan att det ska bli för hemskt men så att han ändå inte behöver slå det ifrån sig.

JAG VET INTE LÄNGRE.

jag är rädd för hjärtstillestånd.

och jag är rädd för att min arbetsgivare eller min familj skulle få veta.

jag är rädd för att han inte ska orka med mig mer.

det är så jobbigt. och han har hört det så många gånger just att det är jobbigt, men jag ändrar mig alltid innan jag berättar vad jag menar den gången, och han får inte höra. han kan omöjligt förstå varför jag är så som jag är, och jag vill inte berätta för han ska tycka jag är en idiot eller äcklig.

det kommer sluta med att jag dör. det känns inte som att jag kan vinna det här. jag har det inte i mig, jag orkar inte. inte ens för honom, för jag är oavsett vad han säger, jobbig för honom när jag är sån här. förlåt mig.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart.

Vet ni någon eller är ni någon som har bulimi?
Vet ni någon blogg som handlar om det?

Jag orkar inte leta längre. Hittar bara 'bulimifri' och liknande

det får mig inte att direkt känna mig bättre.

Jag är inte ute efter att få sjuka tips, jag vill bara känna mig

mindre ensam, någon som kan känna igen min ångest.

Jag är osäker på om det är bra eller dåligt att jag släppt honom så nära inpå, det känns som att jag är på vippen både att släppa allt ansvar och göra det till hans, och att tjata sönder honom bara för att det är så skönt att ha någon att prata om det med. Båda två vore förödande, han orkar inte det, han ska inte behöva orka det.

Jag behåller ingenting jag äter längre

och jag är plågsamt medveten om det

är för nöjd i känslan av en 'tom' mage.

snälla..?

Tackar som frågar.

Igår åt jag ingenting, jag vågade helt enkelt inte. Så rädd för att jag spytt blod.

Jag jobbade kväll/natt och vaknade i morse på jobbet och kände att jag nog inte ens skulle klara av att köra mig hem, jag var svimfärdig. Jag tog med mig en banan och gick ut till parkeringen när jag slutat och åt den, och väntade en liten stund tills det kändes lite lungnare i kroppen och for hem. Nu börjar hungern komma, men jag törs inte äta. Jag satt igår och önskade att jag kunde hålla mig till självsvält, men jag är inte stark nog.

Jag är på vippen att ge upp.

Igår blev det en fylla, så jäkla skönt. Helt underbart att se livet som genom rosa moln, våga äta chips bland folk och kunna skylla spyan på alkohol.

Men på morgontimmarna när bara några gäster var kvar tänkte jag att jag skulle kräkas en sista gång för att kunna sova lungt. Det som kom upp var rött, jag tänkte febrilt på vad jag hade ätit som var rött, kom inte på någonting och blev jätterädd, det käns otäckt. Jag hörde hur det rörde sig utanför badrummet, min älskade var utanför. Jag frächade upp mig och gick ut. Han såg att jag var rödsprängd i ögonen, så han rusade fram och frågade hur det var, tog mig i sina armar och lät mig hulka lite.

Jag ryckte upp mig tillräckligt för att kunna tacka de sista gästerna för kvällen och så sa vi hejdå till dem. Sen ramlade jag in i hans famn, och frågade honom om han kunde komma på om jag ätit eller druckit något som var rött. Han tittade på mig med skrämda ögon, han med men såg att han behövde lugna mig. Han frågade om jag spytt, och jag sa att jag gjort det hela kvällen och att nu var det rött. Jag mins inte vad han sa, men det lugnade mig för stunden och tryggheten, i hans famn.. Jag sansade mig och vi la oss för att sova, han höll om mig så där manligt att det känns som att han skyddar mig mot hela världen och det var precis vad jag behövde. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till om jag inte hade haft honom just då <3

Nu är jag i lite chocktillstånd. Jag var inte beredd på att fortsätta, jag såg slutet på mitt liv i den vecka som nu gått, det känns så konstigt att komma hem. Gå igenom en veckas post, plocka undan mitt 'farväl brev' och handla ny mjölk.

Jag hade gått ner under veckan iaf jag gick ju upp de sista dagarna hemma och det har jag tappat igen, gött. Men ikväll verkar det bli alkohol, eller om jag lyckas få bli fyllechaffis istället kanske. Jobbig vecka, det gick bra de första dagarna, men sedan började jag per automatik komma på ursäkter och undanflykter för att antingen ha en anledning att kräkas, eller komma iväg och göra det själv. Det funkade bra, jag hatar det!

Inte en enda lugnande kommentar, tack för den. Det värmde.. Gråtit i en vecka nu så fort jag blivit ensam, och inatt åker vi mot arlanda, och för första gången sen vi blev ett par ska vi vara ifrån varandra såhär länge. Kanske knappt prata i telefon! För första gången sen jag insåg att jag är sjuk, ska jag ut på en resa själv, dvs utan honom. Önska mig lycka till, nehe, inte det.

Well, om ni inte hör något mer från mig så vet ni vad det beror på. Mitt lilla hjärta orkade inte flyga/klarade inte av värmen eller jag dog av annan orsak. Annars hörs vi nästa helg.

Jag kunde inte låta bli att gråta i morse. Jag tänkte 'tänk om det här är sista gången jag vaknar tillsammans med honom..' han såg mig, han kysste mig och strök mig över kinden och sa att jag inte skulle gråta..

Jag längtar efter att få komma hem och slänga mig i hans armar, försvinna i hans doft och dra fingrarna genom hans underbara hår. Jag hoppas det blir så!

Han sa igår att jag skrämt upp honom. Min oro har smittat av sig, han funderade om han inte skulle klara sig. Om han skulle dö, eller bryta ihop av att vara ifrån mig. Jag sa att han inte får tänka så, han måste finnas här utifall jag skulle komma tillbaka. Då skrattade han och vi älskade :)

...och var lite snäll på mig!
Säger han med sin strängaste röst, när han precis sagt att han ska duscha och jag sagt ett litet nej. Ja mer krävdes det inte.

Eller ja. Han har iof varit ganska avvisande hela kvällen. Sagt att jag är jobbig som försöker prata med honom, knappt sett åt mig och plågat sig igenom en kyss. Jag vet att han är stressad och försöker lösa ett problem, jag vet det jag vet.. Jag är plågsamt medveten om att det är mig det är fel på som inte kan hantera det här rätt.

Hursomhelst, sitter jag nu här och vill låtsas om han inte finns. Vill helst inte behöva prata med honom, absolut inte att han ska ta i mig. Avvisar han mig, så ska han få se på avvisa, då behöver han inte komma krypande sen innanför mina trosor.

Tänker jag ja. Jag vet ju att jag är kåtast, och att jag inom några timmar kommer ligga tröstlös i hans famn och be honom att älska mig, och om jag har tur så blir det efter det lite älskog. Herregud så patetisk jag känner mig idag. Det är den där ångesten, jag klarar inte mer än vanliga ångesten, den här tar kål på mig.