Någon smäller igen en dörr, mer än så krävs det inte.

Jag stortjuter, och tänker på hur sura och elaka alla är.

Jag kommer fram till att alla hatar varandra, och att behöva hjälpas åt. Det krävs att jag ska hjälpa alla, så de slipper be varandra om hjälp, då funkar allt smärtfritt.

Men jag orkar inte det ibland, då blir folk osams och säger hemska saker.

Jag har så dåligt samvete, och ibland blir jag så arg.

Ska det vara så svårt att bita ihop och offra fem minuter av sin tid för någon annan, för att sedan kunna vänta sig detsamma tillbaka?

Nej, det är inte så svårt.

Varför ursäktar jag mig själv då med 'jag orkar inte'.

Så korkad.

Första gången vi träffades på tu man hand, pratade han om min självkänsla, det var faktiskt hela anledningen till att han sökte upp mig då. Han var orolig, och var rädd att jag skulle nöja mig med sämre än jag är värd, som han säger.

Jag skrattade bort honom, trodde inte på honom. Jag tyckte ju om mig själv, visst jag hatar min feta kropp, men jag tycker om den jag ÄR. Jag tycker jag är hyfsat smart, har inte gjort några större misstag och jag tycker att jag gör välgärningar mina medmänniskor så gott jag kan. Jag hade väl inga problem med min självkänsla?!

Jag vet inte hur lång tid, men mycket lång tid senare förstod jag att han nog slagit huvudet på spiken redan då.Det som känns så märkligt nu, är att han såg, fast inte ens jag var medveten om det. Han stod mig inte så nära, varför såg ingen närmre att jag behövde en kram och att någon för en gångs skull lyssnade på mig? Är det så att det fanns fler som såg, men det var bara han som vågade säga något? Mest troligt är väl att det var bara han som brydde sig.

Jag blir alldeles varm av att tänka på det :)

Jag hade sådan tur!! <3

Kräktes vid lunch, och sedan även på eftermiddagen igår. Får skylla mig själv, fikade på förmiddagen (ångestångest) och ställde till med å dammsuga sedan, jag vet ju att jag alltid kräks då.. Så dum.

Jag hatade mig själv igår när han ringde. Hatade mig själv för att jag svikit honom två gånger, och ville bara kräkas upp middagen men jag orkade inte, fast jag visste att jag borde så ville jag inte. Förtvivlan.

Ganska snart frågade han om vi inte skulle lägga på och sova istället, jag sa 'snälla nej..' och han sa 'JO man måste sova nu' men vi pratade ändå nästan en kvart till. Och då hade jag lugnat ner mig, kände hur lugnet hade sköljt över mig och tårarna hade slutat rinna.. Jag tackade honom för att han offrat några minuter extra på mig. Som så ofta förstod han bara halft vad jag menade, men det kändes viktigt att tala om att det faktiskt spelar roll. Och jag somnade gott.

Kärlek till honom.

Och skam till mig som blivit så beroende

av honom. Det är inte hans börda..