Ibland funderar jag på varför det tydligen är så att när jag säger 'nej' så går det bara ut i universum utan att någon hör det.

Nu menar inte jag nej som i 'nej jag vill inte ha sex' eller 'nej jag vill inte köpa stereon för 5000:- av dig' eller 'nej bästis vi hinner inte träffas idag jag måste skriva färdigt uppsatsen tills i morgon' för klart jag kan säga ifrån om det blir nödvändigt. Men jag sparar mig ju tills det verkligen är nödvändigt.

Jag menar småsaker som 'nej snälla byt inte kanal jag vill se det här' eller 'nej kan vi inte ligga kvar en stund och mysa' eller 'nej jag tycker inte som dig just i den frågan' folk tar mig inte på allvar, det är så självklart att man kan köra över mig, och eftersom det rör sig om småsaker orkar jag sällan bråka.

Men i längden gör det ont. Ibland ger jag upp. Det känns liksom som att det är lika bra att hålla käften, och inte säga någonting alls! Självklart förstår jag att om jag började säga ifrån skulle folk lära sig det, men hur tar man sig ur denna onda cirkel? Jag har ändå annat att fokusera på som är viktigare. Typ överleva.

Gruvar mig.
Typ nu får han lunch, undra om han ringer då. Han brukar det ibland. Speciellt när han inte förstår vad jag håller på med, som igårkväll och i morse. Då brukar han ringa på lunchen för att se om jag blivit vanlig igen, och mitt beteende är något som han kan släppa..

Jag skäms. Samtidigt som jag inte vet vad jag ska säga när/om han ringer, vet jag att jag kommer bli ledsen om han inte ringer. Jag vill be om förlåt, men samtidigt inte, jag vill skylla ifrån mig. På äs, på honom, på allt.

Update; Han ringde inte.

Alltså tyckte han inte att jag var hemsk, inte värre än vanligt iaf.. Känns bra, jag kanske lyckades lägga band på mig själv bättre än jag trodde.

80,75 han bjöd på hamburgare igår.

Det vart så snabbt påkommet innan mojen stängde, så jag hann inte protestera och jag hann inte förbereda mig. Han listade ut att jag inte ätit någon kvällsmat eller lunch, så då köpte han en vegburgare.

Sen ville jag ha sex, då skrattade han och trodde jag skämtade och att jag hade mens. Jag talade om att så inte var fallet. Han gjorde ändå massa annat, fikade, hängde tvätt, duschade och kollade på en tvserie. Två timmar senare av att jag legat och övertalar mig själv om att det inte är hans fel, det är matångest som gör att jag gråter. Vafan skulle jag äta hamburgare för?? Iaf, två timmar senare kryper han ner i sängen och frågar om jag sov, och börjar smeka mig. NEJTACK, jag klarade inte av det då, och han fick ingen förklaring.. Jag var elak som inte släppte in honom till min hjärna igår och berättade. Jag vet inte om det spelat någon roll..

(det är inte så att jag tänker att jag måste ge honom sex så fort han vill. det är bara det att jag i princip alltid alltid vill. så när jag inte vill tror han ungefär att jag hatar honom, därav att jag kände mig elak.. feminist-drygos!)