...och var lite snäll på mig!
Säger han med sin strängaste röst, när han precis sagt att han ska duscha och jag sagt ett litet nej. Ja mer krävdes det inte.

Eller ja. Han har iof varit ganska avvisande hela kvällen. Sagt att jag är jobbig som försöker prata med honom, knappt sett åt mig och plågat sig igenom en kyss. Jag vet att han är stressad och försöker lösa ett problem, jag vet det jag vet.. Jag är plågsamt medveten om att det är mig det är fel på som inte kan hantera det här rätt.

Hursomhelst, sitter jag nu här och vill låtsas om han inte finns. Vill helst inte behöva prata med honom, absolut inte att han ska ta i mig. Avvisar han mig, så ska han få se på avvisa, då behöver han inte komma krypande sen innanför mina trosor.

Tänker jag ja. Jag vet ju att jag är kåtast, och att jag inom några timmar kommer ligga tröstlös i hans famn och be honom att älska mig, och om jag har tur så blir det efter det lite älskog. Herregud så patetisk jag känner mig idag. Det är den där ångesten, jag klarar inte mer än vanliga ångesten, den här tar kål på mig.

Jag ska på resa i jobbet. Tillsammans med en utav familjerna. Den jag står närmast, brukaren alltså. Tänk om dom tjatar och kommenterar och lägger märke till att jag inte äter. Eller tänk om de tjatar så jag äter en massa. Eller tänk om alla äter onyttigheter så att jag oxå måste. Tänk om jag kräks, det är egentligen det enda jag är rädd för. Tänk om jag kräks, tänk om dom får reda på att jag kräks. Min största mörkaste hemlighet. Jag kan se framför mig hur de dömer mig och hur de hjälper mig att söka hjälp. Hur det nystas fram hur jag mår, och att jag mår sämre när jag jobbar. Tänk om jag blir av med mitt jobb! Jag älskar mitt jobb, tänk om de kommer fram till att jag inte klarar av att jobba just nu. Tänk om jag måste sjukskriva mig från jobbet, och komma tillbaka när jag är frisk, det skulle jag aldrig klara. Jag skulle skämmas för mycket.

Herregud hjälp. Jag har ju lovat att efter den här resan ska jag försök ta tag i mig själv. Då har jag inget annat att fokusera på, vardag och att inte kräkas. Inga stressmoment, bara vardag, en fin vardag med honom. Kan jag inte få styrka att klara av det här på något magiskt sätt? Jag hoppas det, jag hopas det.

Tänk om jag ite ens kommer tillbaka. Tänk om mitt hjärta är så dåligt att det ger upp när jag flyger, tänk om vi krashar, tänk om jag aldrig mer får se min älskade prins. Tänk om jag inte får uppleva den här sommaren med honom. Tänk om jag inte får se min lillasyster växa upp, tänk om jag inte kommer kunna finnas där för henne?

Jag vill inte dö. Usch. Är det det här som kallas dödsångest? Hjälp vad jag ångrar att jag i ett svagt ögonblick sa att jag kunde tänka mig att följa med. Det kändes så långt bort. Jag älskar familjen, det är inte det. Ibland vågar jag tro på att allt går bra, jag äter lite, slipper kräkas, överlever osv. Men jag vill inte vara den som är naiv, och blir skrattad åt för att jag trodde jag skulle klara det här. FAN OXÅ. Bara vardag.. när jag kommer hem igen så blir det bara vardag.. Lugnande ord? Hjälp..