Jag ska på resa i jobbet. Tillsammans med en utav familjerna. Den jag står närmast, brukaren alltså. Tänk om dom tjatar och kommenterar och lägger märke till att jag inte äter. Eller tänk om de tjatar så jag äter en massa. Eller tänk om alla äter onyttigheter så att jag oxå måste. Tänk om jag kräks, det är egentligen det enda jag är rädd för. Tänk om jag kräks, tänk om dom får reda på att jag kräks. Min största mörkaste hemlighet. Jag kan se framför mig hur de dömer mig och hur de hjälper mig att söka hjälp. Hur det nystas fram hur jag mår, och att jag mår sämre när jag jobbar. Tänk om jag blir av med mitt jobb! Jag älskar mitt jobb, tänk om de kommer fram till att jag inte klarar av att jobba just nu. Tänk om jag måste sjukskriva mig från jobbet, och komma tillbaka när jag är frisk, det skulle jag aldrig klara. Jag skulle skämmas för mycket.

Herregud hjälp. Jag har ju lovat att efter den här resan ska jag försök ta tag i mig själv. Då har jag inget annat att fokusera på, vardag och att inte kräkas. Inga stressmoment, bara vardag, en fin vardag med honom. Kan jag inte få styrka att klara av det här på något magiskt sätt? Jag hoppas det, jag hopas det.

Tänk om jag ite ens kommer tillbaka. Tänk om mitt hjärta är så dåligt att det ger upp när jag flyger, tänk om vi krashar, tänk om jag aldrig mer får se min älskade prins. Tänk om jag inte får uppleva den här sommaren med honom. Tänk om jag inte får se min lillasyster växa upp, tänk om jag inte kommer kunna finnas där för henne?

Jag vill inte dö. Usch. Är det det här som kallas dödsångest? Hjälp vad jag ångrar att jag i ett svagt ögonblick sa att jag kunde tänka mig att följa med. Det kändes så långt bort. Jag älskar familjen, det är inte det. Ibland vågar jag tro på att allt går bra, jag äter lite, slipper kräkas, överlever osv. Men jag vill inte vara den som är naiv, och blir skrattad åt för att jag trodde jag skulle klara det här. FAN OXÅ. Bara vardag.. när jag kommer hem igen så blir det bara vardag.. Lugnande ord? Hjälp..

Vågen visade samma vikt i morse. Trots att jag åt lite igår. En macka sent på kvällen, han släpade mig gråtandes från sovrummet där jag hade lagt mig in i köket för att tjata i mig en macka.

Så dramatiskt som det låter var det inte, även om jag ville göra mer motstånd så tänkte han inte ge med sig, och om vi tjaffsade mer hade jag känt mig så fånig. Jag berättade att jag inte ätit, så jag får skylla mig själv.

Inget dåligt på vågen iaf, så det känns bra. Ikväll ville han bjuda på pizza, så då är det väl kört igen. Jag önskar att jag aldrig mer behövde ha en morgonvikt över 80kg.

Han sa igårkväll att det inte var farligt att kräkas, så länge man inte blev undernärd. Jag vet inte om jag ska berätta för honom eller inte, hur farligt det är. Han är redan rätt skärrad.. och talade om för mig igår att han var lite upprörd över att det är bara han som vet, han ville springa hem till min familj och bara skrika åt dem hur det är, och för min bästa väninna. Han förstår hur mkt förtroende för honom det krävdes för att våga berätta, och att det är viktigt att han inte försummar det.

Alltså vad är grejen med den här (för mig)  nya modellen på bikini överdelar? Där kuporna sitter ihop med något v liknande spänne? Jag tycker det ser ut som att de är på väg att lossna direkt x/

Jag var själv på stan idag, och inhandlade en bikini. Jag provade tillochmed! Hittade en sort med stora kupor på lindex, som var rätt snygga. Så provade två olika och köpte den jag gillade. Sjukt stolt. Det var länge sedan jag handlade någonting eller ens gick på stan ensam.

Jag har iof inte ätit något sen.. i förrgår.

Bara druckit kaffe, och ätit bananer.

Är rätt matt och orkade inte bry mig om folk,

vågen visade under 80kg i morse, 79,60.

Första gången under 80. Synd att det var superfasta som gjorde det.. :(

Anal entrance.

Igår försökte han igen, smita in bakvägen. Men det är något som varken han eller jag behärskar, och att jag ligger på rygg och vi låtsas köra missionären och 'råka' hamna fel underlättar inte heller. Men om jag slängde mig runt på alla fyra vore det så.. uppenbart.

Just nu känns det okej att prova lite, han tycker att det är något jätteförbjudet och hemskt och något man inte får göra, därför vill han det ännu mer, samtidigt som han inte tillåter sig själv. Jag vet att han inte är bekväm med tanken på att jag vill, jag vågar inte se på honom när vi försöker, och jag skäms lite för att visa honom att jag tycker om det och jag ler och blundar och känner mig så snuskig, just för att han levt med att det är förbjudet..

Aanyhow. Someday.. someday.. :P

Någon smäller igen en dörr, mer än så krävs det inte.

Jag stortjuter, och tänker på hur sura och elaka alla är.

Jag kommer fram till att alla hatar varandra, och att behöva hjälpas åt. Det krävs att jag ska hjälpa alla, så de slipper be varandra om hjälp, då funkar allt smärtfritt.

Men jag orkar inte det ibland, då blir folk osams och säger hemska saker.

Jag har så dåligt samvete, och ibland blir jag så arg.

Ska det vara så svårt att bita ihop och offra fem minuter av sin tid för någon annan, för att sedan kunna vänta sig detsamma tillbaka?

Nej, det är inte så svårt.

Varför ursäktar jag mig själv då med 'jag orkar inte'.

Så korkad.

Första gången vi träffades på tu man hand, pratade han om min självkänsla, det var faktiskt hela anledningen till att han sökte upp mig då. Han var orolig, och var rädd att jag skulle nöja mig med sämre än jag är värd, som han säger.

Jag skrattade bort honom, trodde inte på honom. Jag tyckte ju om mig själv, visst jag hatar min feta kropp, men jag tycker om den jag ÄR. Jag tycker jag är hyfsat smart, har inte gjort några större misstag och jag tycker att jag gör välgärningar mina medmänniskor så gott jag kan. Jag hade väl inga problem med min självkänsla?!

Jag vet inte hur lång tid, men mycket lång tid senare förstod jag att han nog slagit huvudet på spiken redan då.Det som känns så märkligt nu, är att han såg, fast inte ens jag var medveten om det. Han stod mig inte så nära, varför såg ingen närmre att jag behövde en kram och att någon för en gångs skull lyssnade på mig? Är det så att det fanns fler som såg, men det var bara han som vågade säga något? Mest troligt är väl att det var bara han som brydde sig.

Jag blir alldeles varm av att tänka på det :)

Jag hade sådan tur!! <3

Kräktes vid lunch, och sedan även på eftermiddagen igår. Får skylla mig själv, fikade på förmiddagen (ångestångest) och ställde till med å dammsuga sedan, jag vet ju att jag alltid kräks då.. Så dum.

Jag hatade mig själv igår när han ringde. Hatade mig själv för att jag svikit honom två gånger, och ville bara kräkas upp middagen men jag orkade inte, fast jag visste att jag borde så ville jag inte. Förtvivlan.

Ganska snart frågade han om vi inte skulle lägga på och sova istället, jag sa 'snälla nej..' och han sa 'JO man måste sova nu' men vi pratade ändå nästan en kvart till. Och då hade jag lugnat ner mig, kände hur lugnet hade sköljt över mig och tårarna hade slutat rinna.. Jag tackade honom för att han offrat några minuter extra på mig. Som så ofta förstod han bara halft vad jag menade, men det kändes viktigt att tala om att det faktiskt spelar roll. Och jag somnade gott.

Kärlek till honom.

Och skam till mig som blivit så beroende

av honom. Det är inte hans börda..