Ligger i soffan och gråter hejdlöst.

Inser att det inte är jag, det är Mia som gråter.

För hon får inte som hon vill ikväll.

Hon har redan fått vad hon ville.. hur mkt kan hon kräva av mig?!

Jag sparkar på henne nu. Gör tvärtemot vad hela min själ skriker

för det är inte jag, det är Mia. Ätstörningen. Min sjuka självbild.

Hatar det. Jag hatar det här!
Att inse att det man känner inte är vad man egentligen känner..

det är svårt och det gör ont.

Nu ska jag klä på mig och åka till min älskade karl.

kvällens planer ändrades och Mia tyckte inte om det.

Mig spelar det ingen roll. Men det är jag som gråter

och inte svarar på tilltal i telefonen.. inte Mia.

Jävla mia.

såhär ungefär blev det.

Hade inte mycket hemma, och ont om tid..

men ni fattar hur det gick.

Ont i magen, nästan direkt efteråt.

Är livrädd för inatt, ikväll.. hur det ska gå..

är glad att jag inte sover ensam inatt..

suck på mig! mår jag bättre nu?
Nej sämre. Den där paniksnurrande känslan

i huvudet försvann.. men.. bättre? Knappast.

att jag just i detta nu skulle kunna smälla i mig hur mkt som helst.

Vill bara äta vad som helst och spy upp det igen.

Min prins kommer väl hit inom en timme, frågan är bara när..

Känner mig svullen fet och äcklig.

Vill inget annat än äta och sova.

Resten av mitt liv. Aldrig mer gå ut.

Det är ingen ide, det blir aldrig bra ändå!

Kämpa.. för vaddå?

jag blir ändå aldrig smal. inte smal nog. 

Igårkväll hetåt jag en BANAN.

Jag kände att det var något på g, och vet att jag aldrig kan undvika.

Jag skar upp en banan i skivor och la på en tallrik, lättillgängligt.

Det första jag kom över sedan var den tallriken och innan jag

petat i mig alla skivor hade huvudet lugnat ner sig och de där 100kcal

kändes rätt okej jämfört med vad det hade blivit annars.

Tyvärr åt jag middag efter det. I morse åt jag inte en glass

utan jag åt TRE. Hade planer på att ändå äta som jag brkar idag.

På väg hem fanns bara två ord i mitt huvud 'djupt olycklig' om och om igen.

Kommer hem och väger mig, världen rasar, fast det var ju väntat.
NÄR ska livet ordna sig?

--

Förlåt min bristande ork, men det får helt enkelt vara så ett tag.

Ork att kommentera era bloggar, eller svara på kommentarer,

jag läser allt ni skriver, men ibland dröjer det länge mellan.

Igår började jag läsa ikapp lite och upptäckte att många blivit avslöjade??

WTF lixom..?! det är bara hemskt, hur kan man ens tänka tanken?
Man måste ju känns sig rätt patetisk som ägnar påsken åt att snoka reda

på vem man faktiskt är och kontakta släktingar och förstöra? suck.

mänskligheten alltså. nån som vet vad som hände med "vägen till bmi 17"?

Jag hann inte vara med på det.. :/