Det är fortfarande hemskt att vara den här tjejen.

Den här tjejen ska iväg på jobb om en halvtimme cirkus

och gråter just nu hejdlöst över laptopen.

Hon saknar sin förra häst något så enormt.

Hon fanns alltid vid såna här tillfällen.

Kunde alltid sitta vid hennes framben

och gömma mig för alla monster.

Hon buffade mig tillslut i håret

tills jag reste mig upp och inte kunde annat än le

åt min fina älskade fina ponnyhäst!

Fattar inte hur det ska gå att jobba två dagar

utan att veta hur man ska göra med sin prins.

Egentligen har jag inga tvivel om hur det blir,

vi kommer fortsätta som vanligt.

Det som är jobbigt är att inte veta om det är rätt eller inte.

Om det blir bara värre och värre för varje dag som går för honom.

Han säger att jag inte ska fundera på det, jag ska låta honom avgöra hur det känns för honom.

Visst det är ju logiskt. Men han blundar ju för hur hemsk jag är.

förlåt för så surrigt inlägg. ta hand om er!

Nej, som ni förstått är det kasst här hos mig just nu.

Kikar på biljetter till sommarens festival för mig och prinsen

samtidigt som jag tänker dom där omöjliga tankarna.

Att han aldrig mer ska styrka min kind.

Att inte minnas hur hans hand känns på min höft.

Aldrig se hans kärleksfulla blick se på mig, in i min själ.

Att aldrig mer ha någon att krypa närmre om natten.

Klumpen i magen varje gång jag åker förbi hans hus.

Inte ha någon att dela mitt liv med längre.

Känslan i att se hans sårade blick när hans värld rasar.

Säger inget till honom.

Men jag tänker på det..

det är mer hjärtesorg än jag orkar.

Jag har aldrig haft en pojkvän.

Jag vet inte när det är dags eller hur man gör.

Lyssnar på 'ett långsamt farväl' och gråter.

Tänker på alla fördomsfulla som skulle gotta sig.

--

Jag vill inte ge upp. Men jag älskar honom så mycket och jag gör

honom mer illa än jag gör honom gott och jag hatar mig själv för det.

Jag skulle aldrig ha låtit honom börja älska mig.

Jag kan inte släppa honom fri utan att han går sönder så mycket.

Jag kan se hur hans liv skulle vara bättre om jag bara suddades ut, problemfritt.

Men det är inte så enkelt längre.

Jag är så trött, på allt.

Jag är väldigt trött i vår relation.

Jag är missnöjd, och kan inte avgöra om det är med rätt eller inte.

Jag ser hur han älskar mig och hur han kämpar. Men det blir ändå fel!

Jag blir ledsen och sårad, och ingenting känns rätt. Det är jobbigt. Jag är jobbig.

Jag önskar ju inte bort honom ur mitt liv.

Men jag vill att det ska kännas bra mellan oss, att VI ska funka.

Att en vardag inte ska bestå av kompromisser, kamp och missnöje

utan av två personer som tycker om varandra bara.

Giv mig styrka.

---------

Idag tänker jag inte träna, och jag tänker inte äta.

Eller ja, lite övningar sådär, men ingen cykel och ingen löpning.

+0,7kg 50 dagar kvar och 4,75kg

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Pizza på söndag kväll, igår en bulle och en bit tårta.

Hur FASEN kan det bli 0,7kg? Jag dör.

Okej jag måste tala lite förstånd med mig själv om det här ska funka.

Jag har faktiskt inte 'överätit' de senaste dagarna. Egentligen.

Min mens är enligt mobilen bara dagar härifrån.

Det måste vara bara låtsasvikt detta, annars är det ju sjukt allting!

Visst att man inte kan äta pizza och tårta och tro det ska funka..

men ÄNDÅ!!? Tur jag jobbar i två dagar nu.