Fest ikväll med mina vänner, de som har umgåtts med förut och vet att det inte gör något att han är äldre. Han vill inte gå, och jag orkar inte slåss för det. Festen har vart planerad länge och jag tänker försöka ha roligt så gott det går.

Samtidigt som han tycker det är självklart att jag ska följa med hem till en utav hans bekanta i morgon. Risken finns att jag sätter mig på tvären. Speciellt sen han bad mig 'ta det lungt med spriten så att jag är klar i skallen på lördag'.

Ja okej då, jag är ledsen och sårad. Han säger att jag inte behöver honom där. Sist satt jag nyspydd i hans knä på en soffa och grät och grät och grät. Jag var så glad att han fanns där för mig, jag är ledsen att han inte förstår.. Jag har aldrig haft en vettig pojkvän före honom och har alltid fått gå själv på fester, med mina kompisar och deras pojkar. Jag har aldrig behövt känna mig utanför, det är inte så jag menar. Men det är ändå något speciellt att gå på fest med sin älskade.. och det tar han ifrån mig.

Ja det gör mig ledsen, jätteledsen.