Jag vet fortfarande inget, jag vill inte äta. Jag har sagt det till honom, sagt att bästa lösningen är att jag slutar äta. Han blir ledsen, och frågar om jag vill dö ifrån honom, jag blir mer ledsen och säger att det kommer jag göra i alla fall.

Vi åt pizza igår, jag kunde inte tänka klart på hela kvällen. Jag vet att han har det djävulskt jobbigt, och jag försökte att inte låta mig själv och det här ta över. Jag sa till honom att han kunde strunta i mina tårar, förklarade att jag är van och att jag kan må lika dåligt en annan kväll och då kan han få ta hand om mig, men att jag ville ta hand om honom igår när han behövde och att det skulle kännas bäst för mig.

Jag försökte tjata mig ur att äta middag, men det gick inte. Han blev arg och ledsen och till slut fick jag ge mig. Medans an åkte och köpte pizzan drack jag två glas vatten och kräktes, sköljde magen. Jag hade inte ätit något, men det kändes bättre efteråt. Efter pizzan kunde jag inte kräkas.

Jag vaknade inatt, halv två och gick på toa. Jag hörde hur han ropade mitt namn när jag gick, och jag sa att jag skulle kissa. Han sprang efter och satt utanför medans jag var där inne. Jag kunde inte kräkas utan att hosta kändes det som, så jag lät bli. Kissade och gick och la mig med samma äckliga känsla som innan. 

Jag hatälskar när han vaktar på mig sådär.

Han har pratat om proffesionell hjälp, sagt att det kan vara något att fundera på. Jag undrar om det verkligen vore så. Jag skulle inte lyssna ändå, och vad skulle de kunna säga mig som jag inte redan vet?

Nej, jag måste sluta äta helt enkelt.

Idag har jag dock ätit två mackor med sallad och räkor på, för att orka vara social ikväll och orka vara det stöd han behöver. Jag har en lucka i schemat om några timmar, då kan jag göra mig av med det som finns kvar..