Tanken på om de skulle äta ihop idag blev för mkt, jag gick under och somnade. Han ringde och väckte mig, för att tala om att de stannat för att luncha efter vägen och att han inte visste hur han skulle göra, om han skulle äta eller inte.

De är hela familjen nu, fulla bilen, det fanns inte plats för mig i bilen. Jag frågade om jag skulle ta tåget och iaf vara på samma plats som honom utifall han behöve en kram. Han sa att det kanske skulle uppröra hans ex, jag sa inget mer. Jag vet att om jag propsat på så hade jag fått följa, säkert även en plats i bilen och någon annan fått ta tåget, men jag hade nog inte mått bättre av det, och jag hade nog inte varit till någon större hjälp heller.

Jag gillar att han på något vis vet om att det är just att äta ihop som bli så kämpigt när de gör, att han känner att han måste ringa då. Men han frågade ju inte direkt om lov, och jag gav honom inte lov, han kommer ju att äta  och det behöver han för att orka fortsätta. Men på något vis kändes det bättre för honom om han berättade det för mig.. Aja. Nu är jag vaken igen och äter, glass och chips har jag ställt  fram.

Jag vill skrika ut till alla hur arg och förtvivlad jag är. Hur hopplöst allt känns, hur övergiven jag känner mig. Det kliar under huden, jag mår inte alls bra. Jag är illamående utan att ha ätit massor, och utan att ha kräkts nyligen (spydde i morse, men det är länge sen nu..) och jag vill inte ens tänka på att äta. Jag önskar jag kunde vilja somna, men jag vill bara sitta här...

Idag har han en tuff upgift, jag vet att det är jobbigt och att han mår sjukt dåligt över det hela. Jag skickar varma tankar, både till honom och hans ex.

Igår var det lite fest hemma hos mig, fem pers. En utav de som var här, en manlig 'vän' till mig, är olyckligt kär och blev full och lite vulgär i sitt språk. Min prins blev som helt tokig. Jag själv var lite dragen och det enda jag minns är att jag trodde han skojjade, att jag följde efter honom ut i hallen och såg att han såg helt tokig ut på ögonen. Han hade tänkt kliva upp och bara gå därifrån.

Jag frågade om han verkligen tänkte göra så mot mig, jag frågade hur han tänkte att jag skulle klara av att gå in igen utan honom, han fattade inte problemet. Jag frågade om det var meningen att jag alltid skulle vara ensam, jag såg hur han smälte framför mig, han förstod. Han plågas av dåligt samvete och jag tänker låta honom plågas utav det. Han kan inte bara tänka på sig själv längre och som han gjorde, tänkte göra, igår var inte okej.

Samtidigt vet jag att han mådde dåligt över vad som skulle hända idag, och att han var svartsjuk. När vi stod där ute och han bad mig förlåta honom och låta honom åka hem, sa jag att jag bara kunde förlåta honom om han erkände att det handlade mer om någon utav de sakerna istället. Det vägrade han såklart, men idag använde han de som lämpliga bortförklaringar.

FAN vad ledsen jag blev. Han tänkte kliva upp och bara gå.. utan en tanke på hur det skulle få mig att må. Jag hade blivit arg och jag hade gråtit och vad hade mina vänner då tänkt om honom? Helvete. Idag ligger jag i soffan, och väntar på att han ska komma hem. Ingen som har något glädjande, stödjande eller roligt? Eller ja,  ingen läste väl ens hit ner.. blä.