Jag vet att jag är hemsk, jättehemsk. Jag vet att det är så att jag borde orka det här, och att för honom är allting perfekt, förutom att hans tjej verkar ha något fel i huvudet. Det svider när dom leker mamma pappa och barn. Även om det för dom inte är riktigt så, så hatar jag det.

Han har blivit morfar, och dottern har flyttat hem till hans ex, sin mamma. Jag vill så gärna se barnbarnet, jag vill se honom hålla i en bebis, JAG vill hålla i den lille och jag vill hjälpa till. Jag har tid, jag älskar barn och jag känner mig så utanför och förstår inte varför det ska vara så självklart att mormor och morfar ska umgås, det är inte så inte i min värld i alla fall.

Jag vet att jag är bjuden att träffa barnet och barnbarnet, när inte 'mormor' är där. Men att veta att jag har lägst prioritet känns förjävligt. Av dottern begär jag ingenting, bara att hon inte ska hata mig. Men utav honom, han borde kunna prioritera mig över sitt ex.

Det borde inte göra honom mer illa att be henne ringa innan hon hälsar på än det gör att skicka ut mig genom bakdörren om hon dyker upp oanmäld.

Sjukt alltihopa, och han vägrar förstå.

Spydde nyss, käkade hårdbröd tidigare eftersom det är så hårt att kräkas upp tänkte jag att jag skulle kunna låta bli att spy då. Men nejdå, nu känns magen sådär tom och fin, den välbekanta ekande värken <3