Jag fick igen jeansen. Bara jag drog dem över höftbenen dvs.

Kändes ju rätt bra, att det var mina kvinnoben som stoppade.

Såklart hade jag ju världens största fläskhängsmage ovanför oxå.

Men ändå. Funderar nästan på att visa er, men vet inte..

Ser ju sjukt knäppt ut när dom är en halvmeter för korta och jättevida i benen.

Å andra sidan ser det ut som glappet mellan låren är enormt.

sen ska jag väl värna anonymiteten oxå.. x( blää.

Sitter o kollar på bilder från i sommras och blir så jäkla förbannad.

Min familj hade släktträff, typ. Ett gäng på ena sidan släkten som träffades

och hade fest ihop, mamma o pappa bor stort så de sov där hela gänget.

Skitkul.

Alla jävlar har med sina respektive. De presenterar sin 'nya' och man ska

acceptera, tycka om och introducera person efter person i släkten.

Alla tar det som självklart, det är vad som förväntas av mig.

Ta de nya under vingarna och hjälpa dem skratta på rätt plats.. osv

Själv fick jag gå undan flera gånger för att i onykterhetens namn

gråtande sakna min älskade älskade prins. Han som varit min längre än vad

någon av de här haft sina respektive.. Det är bara så sjukt fel!

Han är äldre, och vi  förstår att det kan vara svårt att tänka på oss som ett par.

Till en början. Vi hade väl inte tänkt råhångla framför allihopa?!

Vi tjänar ju ingenting på att kasta det i ansiktet på folk!

Han är otroligt socialt begåvad, och de flesta känner honom sedan innan.

Han är en sådan som är lätt att tycka om, och han kan föra sig.

åh vad det gör mig ledsen. att han inte kan få vara min "plus en" någon gång.

Blir så jävla trött. På dem. Hela släkten. Vill slå dem. Aldrig mer prata med dom.

Deras perfekta fasad som spricker hela tiden. Jag orkar inte!

Åh, nu gråter jag oxå. Men nog tusan är det här galet!?
Jag vill aldrig mer behöva ställa upp på det.

Önskar att jag aldrig mer behövde hitta mig själv på liknande platser

utan honom. Åh vad jag önskar att det aldrig mer blir så!

# Kalaset i helgen som slutade med kaos

# En hyfsat nära släkting har lämnat jordelivet

nu i dagarna när jag varit bortrest.

Och jag önskar att min prins kunde vara accepterad

som min trygga axel under begravningen.

Men det känns olämpligt att börja där.

Skitliv. Skitliv!!

Men jag lever ju iaf.

Jag som inte ens tar till vara på det?!

Då vet jag hur den här kvällen blir.

Tre timmar kvar av ensamhetsgråt.

Jag behöver hopp.

Någon mer som visste och kunde stötta mig lika bra som min prins.

Jag tror ingen kan lika bra som han. Men det vore skönt.

Att vara så slutkörd som jag är nu, och ha någon annan oxå.

Att det inte alltid skulle behöva vara så att han får dra upp mig.

Jag tänker på min väninna. Om jag skulle bjuda hit henne nu.

Se mig i såhär stökigt tillstånd. Redan där stoppar jag ens tanken på det.

--

Jag funderar oxå på om det är såhär det ska vara nu.

Att jag ska bli tvungen att förlika mig med det här.

Minimalt med kcal hela tiden, kämpa hela tiden.

Misslyckas, äta, spy. Fortsätta med minimalt..?
Det kan aldrig funka i längden.

Hemma nu, men är för matt för att svara på kommentarer o dyl, förlåt mig.

Fyra timmars bilkörning ensam idag. Var in på affärn innan, tyvärr.

Älskar plopp. Köpte en sån där smal - lång plopp.

Hade velat köpa mer, som jag gjorde förut.

Men jag tänkte att då spyr jag bara, och jag köpte bara en.

Tänkte att det skulle vara okej. Är jag dum eller?

När jag ätit sista biten tänkte jag 'nästa p-plats stannar jag o spyr'

Tyvärr kom det alldeles då en p-plats och jag hann inte argumentera

mer med mig själv, vet inte om det hade hjälpt.

Stannade, plockade fram tandborsten.. och ni kan resten.

Tom och meningslös satte jag mig i bilen, vetande om den lååånga

vägen hem jag hade kvar att hata mig själv.

Fan!

65,8kg iaf när jag kom hem.

Känns bra det då iaf. Även om det var en spyvikt.