Baksidan med att vara vän med sin chef. Pengar.

Kom just ihåg att årets lovade löneförhöjning uteblivit.

Samt kollade upp det här med ersättning för egen bil i arbetet

jag borde kunna få mer, närmare bestämt 9kr mer / mil.

Det är mkt.

Det vart en hysad dag, på em åkte vi till storstan för att gå en sväng på claesolsson och liknande. Det gick bra ungefär halvvägs, vi småpratade och gick tillsammans. Sen fick jag panik, jag kan inte förklara det på något annat vis, jag ville bara gråta och allt fokus gick på att inte börja gråta mitt i butiken. Han blev ledsen för att jag inte gick med honom längre, och det blev bara så fel allting för att jag inte vet vad som händer med mig själv. Det fixade sig när vi pratat ut lite, och vi åt ute tillsammans och åkte skogsvägar/omvägar hem. Hade det supermysigt.

Men jag kan inte släppa att han ska behöva ha en tjej som inte

ens klarar av att gå på affärer.

Jag hoppas innerligt att perioden nyss var den sämsta någonsin. Att det verkligen var botten, jag vill inte ens tänka på hur jag mådde.

Nämde jag att vårt sex är helt jävla awesome? :) Jag är så glad och tacksam för att vi får njuta så tillsammans. Jag är glad över att kunna upphetsa honom och jag tror det är den enda komplimang och bekräftelse jag verkligen kan ta åt mig. När han sliter av mig täcket för att se, när han startar lampan eller när han ger sig hän åt min kropp. Det känns bra, då känns allt bra. Visst tänker jag att han lika gärna kan tänka på någon annan för att ens få den att stå i närheten av mig.. men det känns så bra att tro på att det är mig han tänder på, så jag gör det.

Vi har det bra nu han och jag, på alla andra vis med.

Vi har det faktiskt helt jävla underbart ihop!

Jag är så otroligt lycklig.

Jag grät, och han tjatade till sig att få veta vad det handlade om. Jag gav vika ich sa att det inte handlade om mat den här gången, och att han inte behöver oroa sig och att det går över om en liten stund. Han spände ögonen i mig och frågade om det hade med _henne_ att göra.

Han hade rätt, och jag gav det ett försök. Försöka prata med honom om det, se om han kan förstå, om det är möjligt. Det började sansat, blev sedan sarkastiskt och skämtsamt eftersom jag kände att jag skulle spåra ur annars, sedan vansinnigt. Han hade aldrig sett mig så arg, och jag vart verkligen tokig.. Han blev ledsen och försökte som vanligt argumentera  med 'du får inte tänka så'. Suck.

Och för att klargöra för er läsare handlar det inte om att jag vill förbjuda honom att träffa sitt ex, och det handlar inte heller om att jag tror att han är otrogen då de träffas.

Det handlar om att jag känner mig bortprioriterad ibland, och att hon fortfarande styr hans liv när hon vill. Det handlar om att jag kan tycka att de umgås som om de fortfarande var ihop och att de själva tycker det är bara naturligt. Det handlar om att jag vet hur hon sårat min prins, och hur hon fortfarande är onödigt hård mot honom och hur hans fortfarande ställer upp till 110% för henne. Jag tycker inte det är riktigt rätt att hon ringer till honom för att fråga när deras dotter 20+ vill bli hämtad, hon borde ringa till henne.

Han ser det inte så, och gör det inte för att såra mig. Jag vet det, och därför säger jag inget. Jag vet att jag inte har någon rätt att kräva något och gråter heldre några tårar i hans trygga famn än ifrågasätter hans beteende.

Varför ska man skämmas så mkt. Hittade en lista med 'kändisar' som haft bulimi. Här är några utav dem;

Paula Abdul

Sally Field

Geri Halliwell

Elton John

Joan Rivers

Britney Spears

Amy Winehouse

Catherine Bell

Jag vet inte om de gjort något, men jag vet att de borde, för att bulimin ska plockas fram. för Att öka folks förståelse, att det verkligen är en sjukdom och att det är asjobbigt. inte en enda ska få behöva höra 'bara att sluta kräkas', för det går inte. Jag älskar Linda Lampenius för hennes medverkan i det blir bättre. Jag önskar det fanns hundra till avsnitt från olika serier som handlar om det!!

Som ni vet är jag tillsammans med en man som är äldre än mig, drygt 25år åldre än mig. Det betyder inte att jag är pro-åldersskillnad, speciellt inte så stor skillnad som det är mellan honom och mig. Sen är inte åldersskillnad något som ska spela någon roll, för vänner och familj. Om du träffar någon som är äldre, är det inte anledning nog för en vän att säga att det är fel! det kan vara både precis lika rätt, och precis lika fel om du träffar en jämnårig.

Jag har ingen tro på livslång kärlek, att jag i 25års ålder skulle kunna hitta någon som jag skulle kunna gifta mig med och gunga gungstol med på ålderdomshemmet! När jag då är med den här äldre pojkvännen har han inga problem med det, han inser oxå att det inte kommer bli så. Om jag hade en jämnårig pojkvän skulle han känna sig sviken och oälskad om jag hade sånna tankar.

Det jag vill poängtera idag är, att vara extra försiktig, för att undvika problem, när man börjar dejta en äldre man. Familj och vänner kommer tycka att det är märkligt, och det måste de få tycka. De måste få ha frågor och om du svara ordentligt på dem kommer det vara till stor hjälp.

Tänk oxå på att om de tycker illa om förhållandet är det lätt för dem att kalla honom för 'ful gubbe' och dig för golddigger och liknande.

Jag har jämfört killar med just den här mannen sedan jag var 16, och ingen har dugat. Jag har tänkt att jag ska ha någon lika bra som han, annars har jag det bättre ensam. Och han skulle aldrig välja att vara med någon så ung som mig, om det inte vore för att det var jag.

Ändå skulle folk lätt kunna snacka ner oss i sk orna om vi inte är försiktiga. Om han gör mig ledsen, kan jag inte ens gå till m in mor och prata om det, för jag VET att får hon höra något mindre bra så kommer hon vända det emot mig nästa gång vi är oense.

Saker som gör vårt förhållande lättare för folk att acceptera är att vi inte brukar råhångla framför mamma eller andra som skulle bli besvärade. Att vi hjälper varandra, han kan tex hjälpa mig om bilen krånglar och jag kan hjälpa honom vara barnvakt när hans barnbarn hälsar på. Sånt som är utöver vardagssysslorna och som andra kan se. Vi ser alltid till att bemöta eventuella funderingar,och betonar att vi vet att det bara är tillfälligt men att just nu är det rätt för både han och mig.

Sen en annan sak. Åldersskillnad är okej, sålänge båda är vuxna. Sen är väl frågan vart den gränsen dras, men tänker man å honom som en vuxen istället för mina jämnåriga, kanske man ska fundera en extra gång..

Är det något ni undrar över?

Kikar på när han är med på Ellens show nu. Jag tycker inget om honom, har undvikit honom pga fjortishysterin, jag pallar inte. skulle inte veta att det var han om han spelades på radion :P

Han verkar liten och förvirrad. Och tränad att vara ödmjuk.

Det störde mig lite, sen kom jag på att han är bara liten..

EDIT; sen gav han Ellen en lock av sitt hår i present.

Han hamnade direkt i *jag ogillar* högen.

En vän till mig kom över en karta sobril på jobbet. De var gamla och skulle slängas, men hon har hört min prins nämna att jag ibland vrider och vänder på mig hela nätterna, och hon vet att jag ibland sover hela dagarna. Hon tänkte de kunde hjälpa mig somna när jag har svårt att varva ner. Jag älskar henne för hur jävla gulligt var inte det, och jag får så dåligt samvete för jag inte är ärlig med henne, samtidigt som jag aldrig skulle vilja lägga detta berg på henne.

Vad tror ni? Vad skulle en sobril göra med mig? Skulle jag få känna en våg av lugn och en natt utan mardrömmar? Skulle jag kunna stöta kvällsångesten ifrån mig och slippa bryta ihop och istället vara lugn och sömnig?

Skulle det göra skada?