Satt med familjen. Pappa sa till min syster att hon var fet (vilket hon inte är). Mamma blev upprörd och pratade om sin arbetskamrat vars dotter fått anorexi i vuxen ålder och hur jobbigt det var. Min syster armbågade mig för att jag skulle skratta med när hon sa 'nä men om jag skulle ta å gå och kräkas kanske, bulimi va?' och skrattade.

Hade två gamla bekanta över på fika. Den ena kan inte sluta påpeka hur den andra gått upp några kilo, lagt på sig lite och fått lite hull. Jag ÖNSKAR jag var lika smal som henne. Hon är fin. Jag tycker inte man säger så. Det är väl ingen som vet vad hon har för problem.. :(

För det är ju ganska tydligt att inte ens min familj vet om mina problem. Fy fan vad det var jobbigt. Båda gångerna. Jag ringde min prins och grät mig tom efteråt, han ställde upp och fanns där.

Igår blev vi dock redigt osams. Jag tror det tär på oss att vi inte kan bo ihop. Jag vet inte hur länge till vi orkar. För att det ska funka krävs en rejäl ansträngning från mitt håll, det krävs att jag är stark och att jag klarar både att vara själv och att ställa upp. Jag orkar inte alltid det. Och som det är nu ser jag inget slut i tunneln, jag är rädd att vi går under.

Han låg trasig på min arm igår och sa 'vi kan göra det här så mycket bättre' och det är sant.