Igår. Jag blev ledsen, för att han blev arg, för något han inte borde bli arg för, eftersom det var han som gjorde något knäppt. Jaja, spelar ingen roll. Jag var sjukt irriterad, och kände saker jag inte ville känna. Han frågade om jag ville stanna, och jag svarade ärligt att jag inte visste. För jag var rädd att förstöra allt vi har om jag stannade, men som vanligt ordnade allt till sig. Tack vare honom. Det är alltid han som får försöka trevande att få oss på rätt köl igen.

Till saken. Det slutade med att vi låg och pratade om mina problem. Jag avslöjar saker, som att jag i gymnasiet inte brydde mig om någonting egentligen, förutom choklad efter skolan varje dag, och att ingen skulle märka det. Jag berättade om en 'pojkvän' från den tiden som hotade med att lägga ut nakenbilder (som aldrig fanns) på mig när jag sa att jag ville göra slut och jag sa att jag saknar att bo med honom.

Allt gick bra. Även om jag grät direkt jag hade sagt det om chokladen. Jag skämdes. Men han tror att jag inte äter riktigt om jag äter nu, när jag väl äter så försöker jag faktiskt äta 'rätt'. Gör jag en måltid så är det seriöst, jag kan och vet ju. Men skammen. Jag vill inte att någon ska veta egentligen hur mkt jag åt choklad förut.

Senare när jag lugnat mig så frågade han om jag stängt in mig i mitt skal igen. Och att jag inte får göra så. Han tycker bättre om tjejen som berättar vad hon tänker. Men jag tror det skulle bli för mkt om jag berättade allt jag tänkte. Men när jag har den starka sidan utåt, den tuffa, så tror han inte att jag vill vara med honom eller att jag inte behöver honom. Det kan jag förstå, allting.

Jag orkar inte ordna till det här inlägget. Ni får det som det är.. ville bara skriva av mig om igår lite.