Jag önskar att min fina älskade prins hade någon att prata med. Det är ganska obegripligt för honom tror jag, ibland så mkt att han slår ifrån sig och glömmer av för att slippa. Jag vill berätta allt för honom, men jag vill inte få honom att krypa på knä för att allt är jobbigt, jag vill kunna berätta för honom hur han ska hjälpa mig, men det finns en annan del av mig som vill manipulera och ljuga tills han tror jag är normal.

Jag vill att han förstår att det inte går att bli frisk över en natt, att det är bättre att kräkas bara en gång om dagen än tre, och att det måste ta tid. Det skulle ta bort en del skam, jag vet att han tycker om mig men han blir så besviken om jag säger att jag kräks.

Jag hade fler funderingar när jag började skriva.. men minns dem inte nu. Blev trött, typ supertrött.  Skiter i det.

Jag är fast i bulimin. Jag kommer aldrig hitta ut. Frågan är hur länge jag klarar mig.

Har någon nåt tips på hur man ska komma ihåg att ta tabletter? Suck