Enda sättet att kunna verka normal är att vara vän med Mia. När jag får äta, och spy, är vi vänner och jag kan hålla fasaden uppe. Fasaden som min älskling inte tycker om. Jag kan inte välja vilket som är värst. Att han känner hur beroende jag är av att veta att hans trygga famn finns där, eller att han tror att jag inte behöver honom alls.

Vi pratade om julafton. Ångest kring den har ätit på mig i flera veckor, men jag har inte velat prata om det. Jag försökte igår att lite cootl och avdramatiserat fråga hur vi ska göra på julafton. Min högsta önskan är ju givetvis att han ska följa med mig och fira med min släkt på em och kvällen och att han träffar sina barn under dagen. Jag vill inte att han ska behöva sitta ensam på julafton, och jag hatar tanken på att fira med min släkt ensam. Jag tror (jag minns inte om jag skrivit?) att det delvis handlar om maten. Jag tror det kan vara enda gången jag tillåter mig själv att äta mat, för det är ju ändå jul. För det första jag tänker på när någon säger jul är mat. Men i år, när jag är så medveten och kämpar så som jag gör, vill jag ha honom bredvid.

Tänk. En julafton som bara är mysig. En julafton med den man älskar?
Ja så kommer det ju inte bli, men jag önskar det var över. Redan innan det började.

Vi kom väl inte direkt fram till något..