Ibland funderar jag på varför det tydligen är så att när jag säger 'nej' så går det bara ut i universum utan att någon hör det.

Nu menar inte jag nej som i 'nej jag vill inte ha sex' eller 'nej jag vill inte köpa stereon för 5000:- av dig' eller 'nej bästis vi hinner inte träffas idag jag måste skriva färdigt uppsatsen tills i morgon' för klart jag kan säga ifrån om det blir nödvändigt. Men jag sparar mig ju tills det verkligen är nödvändigt.

Jag menar småsaker som 'nej snälla byt inte kanal jag vill se det här' eller 'nej kan vi inte ligga kvar en stund och mysa' eller 'nej jag tycker inte som dig just i den frågan' folk tar mig inte på allvar, det är så självklart att man kan köra över mig, och eftersom det rör sig om småsaker orkar jag sällan bråka.

Men i längden gör det ont. Ibland ger jag upp. Det känns liksom som att det är lika bra att hålla käften, och inte säga någonting alls! Självklart förstår jag att om jag började säga ifrån skulle folk lära sig det, men hur tar man sig ur denna onda cirkel? Jag har ändå annat att fokusera på som är viktigare. Typ överleva.

Gruvar mig.
Typ nu får han lunch, undra om han ringer då. Han brukar det ibland. Speciellt när han inte förstår vad jag håller på med, som igårkväll och i morse. Då brukar han ringa på lunchen för att se om jag blivit vanlig igen, och mitt beteende är något som han kan släppa..

Jag skäms. Samtidigt som jag inte vet vad jag ska säga när/om han ringer, vet jag att jag kommer bli ledsen om han inte ringer. Jag vill be om förlåt, men samtidigt inte, jag vill skylla ifrån mig. På äs, på honom, på allt.

Update; Han ringde inte.

Alltså tyckte han inte att jag var hemsk, inte värre än vanligt iaf.. Känns bra, jag kanske lyckades lägga band på mig själv bättre än jag trodde.

80,75 han bjöd på hamburgare igår.

Det vart så snabbt påkommet innan mojen stängde, så jag hann inte protestera och jag hann inte förbereda mig. Han listade ut att jag inte ätit någon kvällsmat eller lunch, så då köpte han en vegburgare.

Sen ville jag ha sex, då skrattade han och trodde jag skämtade och att jag hade mens. Jag talade om att så inte var fallet. Han gjorde ändå massa annat, fikade, hängde tvätt, duschade och kollade på en tvserie. Två timmar senare av att jag legat och övertalar mig själv om att det inte är hans fel, det är matångest som gör att jag gråter. Vafan skulle jag äta hamburgare för?? Iaf, två timmar senare kryper han ner i sängen och frågar om jag sov, och börjar smeka mig. NEJTACK, jag klarade inte av det då, och han fick ingen förklaring.. Jag var elak som inte släppte in honom till min hjärna igår och berättade. Jag vet inte om det spelat någon roll..

(det är inte så att jag tänker att jag måste ge honom sex så fort han vill. det är bara det att jag i princip alltid alltid vill. så när jag inte vill tror han ungefär att jag hatar honom, därav att jag kände mig elak.. feminist-drygos!)

Häromdagen såg jag frun, till en karl som jag pillat lite på. Ni som följt med hit, kanske vet vem jag menar. Han som gav mig känslan av att bara vara en kvinnokropp som han MÅSTA HA :) (vi låg inte med varandra om det nu spelar någon roll.. jag tycker nämligen inte det.)

Jag fick lite smått panik, jag vet egentligen inte varför. Jag vet mer än hon tror om deras förhållande, och jag vet att det lilla han och jag gjorde inte var mer än en spottstyver i sammanhanget, och att dte gjorde varken till eller från. Hon vet inte ens om att vi pratat han och jag. Men ändå, den där lilla paniken. Nästan som skam och dåligt samvete, fast ändå inte. Jag utrymde området :P

Resten utav den dagen färgades utav tankar på honom. Dvs jag var stenkåt :P

NU ska jag ta med mig min nya handväska och åka till min älskade. Två dagars ledighet, det ska bli så skönt! Jag längtar efter att få somna i hans famn, jag åt en banan nyss. Bra för hjärtat, bra för magen. Hej!

It always get's me.

Jag är så trött på besser-nissar.

Jag önskar jag kunde tro på att jag överlevde till sommaren. Då skulle jag göra upp massa roliga planer, saker att luta mig mot när allt känns tungt. Saker att längta till och att skryta om.

Om jag överlever nästa resa ska jag köpa mig en krukväxt.

Min första, har aldrig velat ha någon..

Det har strejkat hela helgen, jag känner mig helt handikappad. Vet inte vad jag ska göra först  nu när det äntligen fungerar. Börjar här, ändå.

Har pratat mycket med min fina prins om hur mkt jag kämpar just nu, med mig själv. Jag pendlar mellan att bara vilja ligga i hans famn och låta han sköta om mig, och att fortsätta kämpa och tro att jag kan klara det själv. Han känner sig så hjälplös, och det är ju inte han som ska ta ansvar för det här.

Hans förslag är dessutom att jag ska överge min vegetariska kost, vilket är helt otänkbart. Jag förstod inte ens vad han menade först. Det är närmare tio år sedan jag åt kött, långt innan jag började kräkas. Jag tror inte jag skulle kräkas mindre av att veta att jag kanske tuggar på en gris som åkt 50mil så ihoppackad att kompisen bredvid klämdes ihjäl.. :( Han förstår inte det där, men jag trodde ändå han hade större respekt för det valet, jag försöker ju inte övertala honom att inte äta kött.

Det som är jobbigast är att jag börjat få ont. Det gör så ont i magen, både av att kräkas, äta och fasta. Och när det gör ont blir jag hela tiden påmind om allt. Och ibland hugger det till i bröstet, jag tror inte att det är hjärtat, men det är såklart läskigt. (jag ska till vårdcentralen snart, hade jag tänkt. om jag tar mig iväg. kolla blodvärden och lyssna på lilla hjärtat..)

blä. orkar inte skriva mer just nu..