Jag läste i boken, bulimibibeln att ett tips till anhöriga var att om de inte var väldigt överviktiga kanske inte skulle banta just nu. Jag förstod det inte, herregud vad bryr jag mig om vänner bantar, tänkte jag, det är ju alltid nån som bantar..

Idag började han prata om att vi borde skaffa hund. En som behöver motioneras, så vi fick röra på oss. Jag blev genast illa till mods. Jag minns inte riktigt, men han pratade vidare om att han borde sluta äta så mkt onyttigheter och försöka leva sundare. Jag stängde av, ville inte säga något orätt så jag sa ingenting och slutade lyssna.

Han kom och satte sig på golvet framför mig och frågade hur det var med hans älskade. Han sa att hans tankar var i all välmening och att han bara vill försöka hjälpa, och jag svarade att jag vet det och att han är fin.

Han sa 'släpp in mig. låt mig veta.. släpp in mig till ditt innersta, hjälp mig förstå' och det brast för mig. Tårarna sprutade och snoret rann, han blev försett och hade inte alls räknat  med det.

Vi redde väl aldrig ut det hela. Vi pratade om hur mkt vi tycker om varandra och allt som är bra, istället. Det känns ofärdigt. Gruvar mig för när han ska fråga något mer, jag måste hjälpa honom hjälpa mig, men jag vet inte hur.

Bulimibibeln känns som den är skriven för småbarn. Men det var så rätt för mig, men jag vet inte hur han ser på det. Sen tycker jag inte riktigt att den förklarar ångesten helt, vilket är vad jag tror han har svårast att se. Det är mest det han frågar om, vad som händer i mitt huvud när jag stirrar med tom blick, ser rädd ut och sedan irrar omkring i panik. Hemskt är vad det är. FAN OXÅ!