Jag vill ju att han ska säga vad han tänker, att han ska säga om jag gör honom ledsen. Jag hatar att se hans ögon bli ansträngda och veta att han är sårad, men inte få höra varför. Jag är inte så mkt arg alls på honom, även om han tror det bara för att jag stängt mig inne i mig själv. Jag är så besviken på mig själv, det enda jag vet är att jag älskar honom, det är det enda jag är säker på. Inte ens det kan jag förmedla så att han förstår det. Han tror att han är vemsomhelst för mig, att om han försvann skulle jag skaffa någon annan. Sanningen är att jag aldrig skulle släppa någon så nära, göra mig så sårbar, nej nej.. Jag vill bli stark själv om jag inte får bli det med honom.

Jag packade ihop mina kläder igår, hårsnoddar och smink. När han såg det så ringde han och började säga något, sen sa han 'eller vill du säga något först förresten?'. Jag sa att jag inte ville det, och han lät så trasig när han sa att han sett att mina grejer var borta. Jag sa att det inte var så som det såg ut.

Men jag vet inte om det var lite osant. Jag trodde vi ville samma sak, men vi skiter väl i det då. Jag har min lägenhet, och att veta att jag kan ringa honom när jag vill dö för tröst och veta att han vill ta i mig ibland är egentligen mer än vad jag begär :) Det är bara jobbigt just nu, att ta ett kliv åt ett annat håll. Han får be mig kliva tillbaka om det skulle vara så att han vill, jag kanske bara gick för fort.