Jag får väl åka och jobba då. Inte hörts ett ord från honom sen han klev ut från balkongen i morse.. Han väntar kanske på att jag ska be om ursäkt, han kanske tänker att det inte är värt det längre och han undrar nog vart den tysta nöjda tjejen han blev kär i tagit vägen. Allt berättigat, jag förstår om han lämnar mig, jag skulle ha gjort det. Aldrig förut har det känts som han faktiskt var beredd att göra det, inte förens nu. Här sitter jag och kan inte göra ett jota åt det, jag kan ringa och gråta, be om förlåtelse, lova att bättra mig osv osv.. Han skulle förlåta, och jag skulle fortsätta vara samma hopplösa tjatmaja. Tills han bestämmer sig igen att han inte orkar, jag vill inte göra så, vill inte lura honom med att jag kan bättra mig, för det kan jag inte.Jag hoppas verkligen att han inte tänker lämna mig. Jag slår det ifrån mig, och blir på något sätt lugnad av att tänka att isf dör jag så är allt över, då slipper jag kämpa mer.Realistiskt så har jag ingen aning om hur jag skulle göra det. Stoppa i mig en halv karta sobril och dricka en flaska vodka? Nä, inte vidare glamouröst. Cutta upp mig? Nej. Hoppa? Nej.Åka till stockholm och ställa mig på horgatan och hoppas nån tar mig? Kanske.Hoppas han inte överger mig. Och önska mig lycka till på jobbet idag, ikväll inatt.

Ångesten äter upp mig. Jag älskar mitt jobb och jag längtar som tusan efter mina arbetskamrater, jag är glad att semestern är slut. Samtidigt vet jag att om tio timmar sitter jag där ensam och gråter för att det enda jag vill är att kräkas. Kul..

Han kom hit sent igår, jag var så glad att se honom. Vi pratade och kramades, sen berättar han nästan stolt att han och exet ska ut byta tjänster. Jag blev ledsen, men det får jag inte bli, så jag dolde det bakom ilska. Han lät mig inte vara ifred och då blev jag bara mer arg. Jag behövde nog få smälta det där ifred, det slutade med att han hoppade upp på sin höga häst och frågade mig om jag verkligen tyckte om honom, och sa att jag hade konstigt sätt att visa det på. NEJ! NEJ NEJ NEJ!!! Det ÄR inte jag som gör fel, jag överreagerar, men det är han som är helt ute och cyklar.

Det blev så att han låg och sov, medans jag grät. Hatade mig själv mer än jag gjort på länge, och tänkte på om det fanns något sätt jag kunde ta livet av mig så han skulle slippa mig när han vaknade. Jag blev rädd för mina tankar och kröp in i hans famn, då vände han sig bort. Jag satte mig upp i sängen och grät och grät och grät. Jag minns inget annat förens jag vaknade i morse, bara tårar.

Han som är så svartsjuk att han kan slå till den som råkar titta åt mitt håll satt i helgen och bjöd en kvinna på grogg. Hon var så glad över att få alkohol att hon sa att hon ville kyssa honom, han sa 'hehe, då är det nog nån som blir arg tror jag' och pekade lite menande på mig. Hon sa att hon sket i mig, och han sa inget mer.

Hon var dessutom min lesbiancrush, jag har verkligen sett upp till henne. Nu hatar jag henne. Han förstod aldrig varför jag blev så upprörd, men jag vet att han flygit i taket om det vore omvända roller.