På helgens hemmafest grillades det, och alkolist nr2 för min del den dagen kunde inte uppföra sig. Han betedde sig väldigt olämpligt, och när min matångest redan gör mig tokig klarade jag inte av att vara tyst. Jag sa vad alla tänkte, och han åkte hem. Med några ord om att han trodde vi var vänner -.-

Fan vad lack jag blir. Jag har alltid kunnat vara tyst, nu kan jag inte det. Jag blir vansinnig. Det var barn i rummet och han var riktigt vulgär, så samtidigt är jag stolt att jag sa ifrån. Man ska väl kunna uppföra sig.

Fast jag tänkt att igår skulle vara hans dag, en enda dag utan att behöva hålla om sin skakande tjej medans hon grät för att sedan kunna fungera. Jag märkte att det inte skulle gå, men istället för att ge upp och be om hans famn försökte jag dölja det, och det resulterade i att jag paralyserad satt och stirrade, kunde inte få fram ett ord. Det hade varit bättre och säga 'jag älskar dig, kan vi inte kramas lite nu?' kan jag ju säga såhär i efterhand.