De flesta i vår närhet vet numer om att han och jag är ett par. Det är så djävulskt skönt. Samtidigt så är det så att vi inte direkt har umgåtts så mkt, det är ju såklart spännande, men varken han elr jag är så överdrivet sociala av oss så det har inte blivit av.

Men nu så!

Igår hade han bjudit hem vänner på grillning, så som förr i tiden. De accepterade mig och vi hade trevlig kväll. Mkt trevlig kväll. Kände mig aldrig otrygg eller oönskad, jag kräktes inte!

Idag åkte vi med fikakorgen i handen till två av mina vänner, där vi båda välkommnades med öppna armar och tusen nyfikna, välmenande frågor. I morgon blir det som sagt fest, byafest där både han och jag förmodligen kommer ha bekanta. Det känns så spännande hela tiden. Jag tycker om.

Samtidigt vet jag inte. Jag blir så arg hela tiden, och ledsen och.. allt! Humörsvängningar till tusen. Det känns inte tryggt i hans famn längre. Ingenting har egentligen förändrats, men ja. Jag är inte lycklig mest hela tiden.. Jag är mest nedstämd.. Det är jobbigt.. Så fort han inte ägnar mig uppmärksamhet, känner jag mig utanför. Och jag vill inte vara så krävande som det gör mig..