Jag vet ju att han aldrig är oärlig, och att han kanske inte är så smidig. Jag vet ju redan att han egentligen föredrar 'tinygirls' men att han älskar mig ändå, och att han tycker jag är snygg. (förnuftet vet att han tycker så iaf..) Men när jag berättade om igår och om min vän, att  hon väger nåt kg mer än mig, och att jag hade lite besvärligt med det efters om hon är snygg. Så säger han;

Ja men hon är rätt stor.

nuf said.

Det fick inte mig att gråta, eller ens bryta ihop.

<3 neurokan.

Tänk vad starkare happypills kunde göra.

Sovit skönt har jag oxå gjort, så skönt!

Igår när jag kom till honom svalde jag en neurokan, för att testa.

Jag blev ledsen, men aldrig jätteledsen. Det blev aldrig så att det värkte i mina armar för att jag var ledsen, och jag ramlade inte ner i det där svarta hålet som man inte kan ta sig ur. Jag grät lite, men kände mig ändå mänsklig. Och det gick över.

Senare gick jag ut i skogen en sväng, och spydde igen. Inte ens då när jag gick in behövde jag lägga mig i sängen för att bryta ihop, och jag skakade inte alls och kunde tillochmed åta bli att gråta. Just då tänkte jag inte ens på pillren så jag hoppashoppas verkligen att det var de som gjorde skillnad!

  <3 happypills!

Min finaste vän, min enda vän, var hit idag. Hon ställde sig på min våg, och berättade vad den visade. Hon väger 3kg mer än mig, hon har alltid varit den smala. Hon är fortfarande den smala. Jag vet att vi kan ha samma byxor, att vi har samma siffra runt bröstkorgen på bhar, och nu den faktiska vikten. Jag köper det inte, jag är fet och hon är smal. Hon är snygg, och jag önskar jag oxå var det. Kan vara därför jag gör som jag gör just nu, antagligen. Det kan inte stämma, dessutom älskar hon sig själv, jag är så avundsjuk på det, och om hon inte är mkt smalare än mig, varför kan då hon älska sig själv och sin kropp, men inte jag? Jag älskar henne, men jag är avundsjuk..

Spydde nyss, äter en macka nu. och choklad.

Ni kan väl själva gissa om jag kommer låta chipsen stå kvar i skåpet, och om jag kommer kräkas igen eller inte. Jag orkar nämligen inte fundera på det just idag. Jag kör på autopilot ikväll, har ingen ork att kämpa.

Helvetet på jorden.

Jag vet inte om jag hatar bulimin eller mig själv mest.

Tyckte bara den här var så bra.

Även om min syn på otrohet ändrats en hel del sen jag träffade honom.

Jag minns det, i början, och till inte alltför länge sedan. Jag trodde vi var så lika, och visst är vi det. Vi är båda lugna tysta snälla människor. Vi trampar inte på de som ligger och vi ställer alltid upp när vi behövs. Vi har samma åsikter och värderingar och vi stöttar varandra när det behövs.

Men jag har hittat en skillnad. Och ett problem.

Jag kan vara rätt hård med mina ord, om vi tjaffsar och han frågar mig om det är slut och om jag inte älskar honom mer, kan jag utan att mena det svara att det är så. Mest för att markera att jag är missnöjd, det känns som att mitt i en dispyt säga att jag älskar honom gör att jag inte tas på allvar. Men egentligen älskar jag ju såklart honom då med, men om han sa så till mig skulle jag absolut inte kunna hantera det!!

Han å andra sidan kan vara avvisande med sitt kroppsspråk. Jag söker alltid närhet, kroppskontakt och ömhet. Han tycker ofta att det är irriterande, blir besvärad och knuffar mig undan. Jag tar inte åt mig av det jag vet att det inte betyder att han inte vill kramas, det betyder bara att han måste göra något annat först. Men om jag skulle knuffa undan honom när han ville ha en kram, skulle han genast stanna upp, gå sönder en smula och undra vad som var fel.

Knasigt det där. Vi har pratat om det, samtidigt är det intressant!

och lite jobbigt. både han och jag skäms lite över att vi är dåliga på att respektera varandra, men vi har ju lärt oss att det inte är så allvarligt menat.

Är det bara jag, eller finns det fler som tycker de är äckliga? Jag vet att ingen kommer kommentera.. Men jag frågar ändå. Jag menar på avstånd visst, brösten får stånd och det ser ju rätt nice ut. Men closeup.. de ser rätt äckliga ut. Eeeuw!

Trots att jag borde gjort det för flera år sedan har jag aldrig haft något sparande. Jag har haft lite pengar undanstoppade hemma, och vetat att jag kan leva flera veckor utan en krona så jag har aldrig brytt mig så mkt. För ett år sen skaffade jag mitt första kreditkort, för att ha de gånger då pengarna tryter, och det har funkat. Idag öppnade jag ett sparkonto, jag såg att man kunde göra det via internetbanken ;) Vuxenpoäng.