Har aldrig hört honom ta ordet i sin mun förut.

Men när jag berättade om när min vän var här igår

och att jag fick lock för öronen och hörde hjärtat slå

i rekordfart och trodde jag skulle dö och inte direkt

blev lugnare av det, så sa han panikångest.

Han frågade om det var sånna gånger jag brukade ringa honom.

Jag sa att det var det och att nästan jämt så lugnade han ner mig.

Åt en macka med smör ost och paprika till kvällsmat.

Han tyckte det var det minsta han kunde begära och jag

vill inte riktigt få vårdare - patient förhållande och

det kändes faktiskt ok med mackan.

Drack en kopp kaffe till frukost och en likadan macka igen.

Ska väga mig sedan, men det känns ok.

Jag tog även beslutet att inte åka egen bil igårkväll

vilket hade betytt spy ut genom dörren i en korsning

och jag tog inte på mig skorna när jag var ut på bron och rökte

vilket hade betytt gå till skogs och kräkas.

Det känns oxå bra.

Jag slapp må kasst, faktiskt.

Känner mig som hans feta värdelösa plikt. osynlig men ändå ivägen. jag hatar det. vill bara hem. hem till mig. otillräcklig är jag och kommer aldrig bli något annat. hatar att gråta ensam när han vet att jag är ledsen . kan inte kräva nåt.. han kanske vill att jag går. skitliv.

mådde riktigt illa ett tag på em när jag hade besök.

var så illa att jag funderade om jag skulle tuppa av

med henne här. Jag kände mig hemsk.

Men det var som vanligt efter att vi ätit.

Jag fattar det inte.

Slutar allt annat fungera för att magen ska

hinna ta upp så mkt som möjligt?
Eller var det bara att den var ovan att behöva behålla

något så den hamnade i chock?

Visade min fina våg i morse.

Hade som sagt besök idag, och efter hon åkt och jag spytt så visade vågen 72,5

det kändes helt ok.

70 till julafton skulle vara möjligt tänkte jag.

sen ringde min älskade, och frågade vad vi skulle äta till middag.

Vi kikade på supersixe vs superskinny igår

Jag sa att jag önskade att jag var lika liten som den smala tjejen

Han sa "ja men det är du ju, dumsnut"

hon vägde nåt med 40kg, och han tog tillbaka det.

Jag tror inte att det var fel att titta med honom,

men han blev nog rädd att det ska spåra ut.

Han har börjat fråga om vad jag väger, men jag vill inte säga

och att berätta hur mkt jag tappat senaste månaden är nog dumt.

Igår lyfte han upp mig, jag sprattlade och ville ner

men jag kunde inte riktigt kämpa emot.

Jag satt ovanför hans höfter och satt fast.

Jag sa att han skulle få sätta på mig så sedan, när jag blivit smal :P

Det känns som om man googlar på det borde det komma upp en bild på mig. Hjälp vad jag identifierar mig med det just nu. Vet inte vart jag ska göra av mig själv, försöker intala mig att jag inte är hungrig. Att jag vill se 71 på vågen. Idag har jag druckit ett glas med lättdryck, en kopp kaffe och två pepparkakor. Jag blev bjuden på kaffen och kunde inte säga ifrån kändes det som. Men det är allt jag ätit. Så nog tusan har jag rätt att vara hungrig. 71 71 71 71..

Visade vågen nu och eftersom ingen kommer tvinga i mig något ikväll borde jag få se 71 på vågen i morgonbitti. I morrn ska det dock bakas och lunchas ihop med en väninna, det kommer inte gå att komma undan. Så jag får väl räkna med ett rejält bakslag (ordvits!)

Men seriöst? Vad väger tjejer, kvinnor?
Vad är en normal vikt?

Jag är 170cm lång, vad väger ni andra och hur långa är ni?

Eller det behöver inte vara era egna vikter och längder.

Vad tror ni är normalt?
 Vad ska jag ha för målvikt?
Snälla.. hjälp.

Ikväll ska han på julbord med sitt jobb.

Jag är inte medbjuden.

Jag skjutsade han och hans ex till det där julbordet flera ggr.

Jag VET ju att det är mest för att bespara mig ångest som han

inte ens frågat mig om jag vill följa.

Samtidigt är jag plågsamt medveten om att ingen på hans

jobb vet om att han och jag träffas.

Och att det måste va lite därför oxå.

Att han skäms för mig. Att jag inte är som henne.

Jag skulle oxå skämmas.