Det var i slutet på julbordet igår som det helt enkelt inte gick längre.

Det började pratas om snittvikt på alla deltagare på julfesten.

De övriga diskuterade fram o tillbaka, betraktade alla en efter en.

Jag ville försvinna. Det resulterade i att jag fick sluta klösa när

jag kände att det blev blött. Blodigt. Jag trodde inte jag rivit så hårt.

Fan.

De kom fram till att vi hade snittvikt på 70kg.

Det kändes inte alltför hemskt.

Nu handlar det bara om att han inte får bli alltför besviken

på mig när han ser min hand.

Och just, det handlar fortfarande om att väga 70kg.

Jag kanske inte når dit på julafton, och det är ok.

Men jag tänker fortsätta sikta på det. Det känns bra.

Det handlar oxå om att jag nu ska gå och kräkas lite.

Vaken massor inatt. vill inte hem och väga mig.

Vi båda gillar djur. vi vill båda skaffa en hund. vi har pratat om det länge och hela jag har blivit så lycklig av att tänka på det. Han kan bara tänka sig en enda ras, den enda ras som jag absolut inte kan tänka mig. den ras han och hans ex hade ihop. han tycker den hunden (som hon har nu) är perfekt och jag tror det är fel att skaffa hund med visioner om att den ska bli en kopia av den. men så är det oxå svartsjuka jag som spelar roll. jag har gråtit så många gånger när jag sett den hunden, det har betytt att hans ex varit in i det jag kallar mitt. det finns inte längre några positiva associationer till hunden. jag funderar vidare på om han vill återskapa det som de hade ihop och att jag ska bli en kopia av exet. Varför vill han inte rubba sig? Det finns liknande raser med samma egenskaper varför är de otänkbart? jag blir så osäker på allt. jag vill att vi skaffar hund ihop! :(

Svält. Hungrig. ät och spy då. gör inte älskling besviken. men han vill inte att jag ska va hungrig heller. ät lite. det blev hets på åtta mackor. är inte ensam o kan därför inte spy. ska jag äta godis med? Helvete heller. fetto. vad sugen jag är på choklad. hur fan får allt det här plats i mitt huvud? Det är synd om mig. jag får skylla mig själv som inte är snygg nog. vore jag smal vore allt enkelt.

73,05 i dag.

Men det är en kämpig dag.

Ont överallt och ingen ork.

Har fortfarande itne tagit mig ur sängen.

Han ligger här bredvid och sover. men han sover oroligt. det är för att han har så elak flickvän. som blir upprörd över bagateller. men hans tjej tycker att det är jobbigt när hon alltid får vika sig. själv kan hon inte sova - dåligt samvete.

Jag vet att inom en timme ligger han här bredvid mig i sängen.

Och alla mina jobbiga tankar försvinner. Men det känns så himla långt bort.

Nu när jag vill gå och spy, på tom mage. Är 'inom en timme' en klen tröst.

Ligger i sängen med datorn.

Stalkar folk på facebook och försöker lista ut vad de väger.

Går inget vidare bra.

Går på trean mest hela tiden nu tycker jag. Bra!
Jag gillar programmet och kan föga förvånande känna igen

mig både i den smale och den överviktiges tankar.

Jag tycker det känns skönt att titta på, oftast.

I veckan på jobbet bjöds vi alla på mat.

Då var samtalsämnet en gemensam bekant till alla

som är storväxt, vad han åt på julbordet.

Alltså? Varför ska de bry sig?

Jag svalde varje tugga säkert tre gånger

och hoppades att ingen såg min enorma

minimala portion.

Sen skulle vi fika och någon startade tvn

och det här programmet gick.

Att äta till det är jobbigt i sig.

Tillsammans med kommentarer om hur knäppa

båda två av de där måste vara.. blev det outhärdligt. hu.

Det var fö kvällen före min riktigt dåliga dag. Då jag åt och spydde hela dagen lång.

Samband, javisst. Usch.