Jag hatar hatar verkligen dessa tomma skåp. Jag vill inte gå att handla, för då kommer jag köpa bröd och choklad. Det vill jag inte ha. Jag vill ha fil och mjölk. Suck. Om jag bara hade lite fil och lite mjölk..

Han var så ledsen, för att jag blev ledsen i måndags. Jag blev ledsen, men jag blev mer ledsen än vad som vore.. normalt om man säger så. Jag blev krossad, av något som jag borde ha spottat ur mig och sedan struntat i.

Vi låg och pratade sedan. Jag sa att jag inte vill skylla på mia, och att det är så svårt för jag förstår ju inte medans det händer att det är något i mig som överdriver. Att jag inte vet om det är riktiga känslor eller överdrivna känslor.

Han sa att jag var som en alkolist, att jag inte ser klart. Att när det kommer över mig så finns det inget annat, mia är viktigare än allt annat. "viktigare än mig" sa han. JAG HATAR MIA!

Den undermedvetna tanken bakom allt när jag började träffa Mia var förmodligen att jag skulle bli snygg, så att någon ville ha  mig. Nu när jag är såhär äcklig och har någon som är heelt fantastiskt som ändå vill ha mig, då kommer jag förlora honom pga det här. Det som skulle ge mig kärlek, kommer ta kärlek ifrån mig, det kommer döda mig. På ett eller annat sätt kommer mia döda mig. JAG HATAR MIA!

fortsatte väl i samma tecken som mitt inlägg ungefär. Han frågade om jag inte skulle prata med min familj, men jag vill inte det. Dom har väl nog med sitt.. jag är rädd att 'alla ska få veta' och att jag ska bli ännu mer utstirrad..

Jag önskar att min fina älskade prins hade någon att prata med. Det är ganska obegripligt för honom tror jag, ibland så mkt att han slår ifrån sig och glömmer av för att slippa. Jag vill berätta allt för honom, men jag vill inte få honom att krypa på knä för att allt är jobbigt, jag vill kunna berätta för honom hur han ska hjälpa mig, men det finns en annan del av mig som vill manipulera och ljuga tills han tror jag är normal.

Jag vill att han förstår att det inte går att bli frisk över en natt, att det är bättre att kräkas bara en gång om dagen än tre, och att det måste ta tid. Det skulle ta bort en del skam, jag vet att han tycker om mig men han blir så besviken om jag säger att jag kräks.

Jag hade fler funderingar när jag började skriva.. men minns dem inte nu. Blev trött, typ supertrött.  Skiter i det.

Jag är fast i bulimin. Jag kommer aldrig hitta ut. Frågan är hur länge jag klarar mig.

Har någon nåt tips på hur man ska komma ihåg att ta tabletter? Suck

Det känns som tabletterna är en bra ide, om inte annat så sover jag bättre. Hur stor del som faktiskt är effekt och hur stor del som är inbillning för att jag vill tro på det spelar ingen roll egentligen..

Jag har börjat säga till mig karl när jag känner mig överkörd, när han vill ha saker på sitt sätt, och tror att mina invändningar går att skratta åt. Även om det är skitsaker, som verkligen inte spelar någon roll, vore det kul om han någongång kunde gå min väg..

Anyhow idag fick jag kommentaren att det är sånt han hört förut, samma visa som han fått höra i alla år av sitt ex och att det inte känns så kul att få höra det igen. På något vis fick han det att låta som att det var mitt fel, eftersom jag var lika som hans ex. Kanske han kunde tänka att om ytterligare en har samma problem, kanske det är hans inställning som behöver justeras.. Jaja, vi får la se.

Fått i mig två koppar kaffe på förmiddagen. Blev just ensam, spydde. Det är så äckligt surt att spy upp bara kaffe. Dessutom helt jävla onödigt.. Suck.

Jag väger 77kg idag, funderar på om jag ska testa att sätta ett viktmål. Julafton, jag har så länge jag kan minnas hatat julafton, bara massa stress och presenter jag inte önskat mig samt ångest över att vilja ge bort den perfekta julklappen till hela feta släkten >_< Jag har i många år drömt om att iaf vara SNYGG på julafton. Om jag satte ett realistiskt mål, och nådde det så skulle jag kanske känna mig lite nöjd.

Samtidigt. Jag har aldrig hållt på med sånt, jag vet att det inte går att leva på diet, att äta normat och undvika hets.. Jag fixar inte det. Men jag skulle vilja försöka. Skulle ju vilja sätta målet 70kg och fasta mig fram till jul, men jag är inte stark nog. Eller? Ska jag sätta 74kg och stanna där som mål, och bara äta normalt och tappa långsamma säkra kilon? Eller så bara skiter jag i det.

Idag bestämde jag mig för att ge låtsas pillren ett försök igen. Neurokan och femal balans. Ska knapra dem som godis. Neurokanen ger ju direkt effekt, och femal balans om drygt en månad.. Jag är rätt övertygad om att jag sabbar mina hormoner, det är därför mensen är så fuckad, och det är därför jag har såna humörsvängningar. Kanske blir lättare att låta bli att hetsa iaf.. suck.

Tankar..någon?