Vi hade mysigt igår, det var en bra kväll.

Varje dag hoppas jag på att han ska ringa mig på lunchen. Idag gjorde han det. Men det slutade med att jag nu sitter och gråter. Över något så fånigt som att han säger att ett fraktbolag är HELT värdelösa, och att det är en sanning eftersom att han har sagt det. Det gör mig helt vansinnigt trasig, när han bara kör över en annan åsikt..

Satt med familjen. Pappa sa till min syster att hon var fet (vilket hon inte är). Mamma blev upprörd och pratade om sin arbetskamrat vars dotter fått anorexi i vuxen ålder och hur jobbigt det var. Min syster armbågade mig för att jag skulle skratta med när hon sa 'nä men om jag skulle ta å gå och kräkas kanske, bulimi va?' och skrattade.

Hade två gamla bekanta över på fika. Den ena kan inte sluta påpeka hur den andra gått upp några kilo, lagt på sig lite och fått lite hull. Jag ÖNSKAR jag var lika smal som henne. Hon är fin. Jag tycker inte man säger så. Det är väl ingen som vet vad hon har för problem.. :(

För det är ju ganska tydligt att inte ens min familj vet om mina problem. Fy fan vad det var jobbigt. Båda gångerna. Jag ringde min prins och grät mig tom efteråt, han ställde upp och fanns där.

Igår blev vi dock redigt osams. Jag tror det tär på oss att vi inte kan bo ihop. Jag vet inte hur länge till vi orkar. För att det ska funka krävs en rejäl ansträngning från mitt håll, det krävs att jag är stark och att jag klarar både att vara själv och att ställa upp. Jag orkar inte alltid det. Och som det är nu ser jag inget slut i tunneln, jag är rädd att vi går under.

Han låg trasig på min arm igår och sa 'vi kan göra det här så mycket bättre' och det är sant.

SÅ trött. Idag har jag massa saker att hinna med innan ett möte ikväll. Jag gav mig själv en timme nu på morgonen att äta och sitta vid datorn.

Igår på telefon sa jag till min prins att jag längtade efter honom, saknade och behövde honom. Behöver honom. Jag bad på mina bara knän om att han skulle ta hand om mig i tid ikväll, jag brukar inte vilja kräva det av honom, men jag känner verkligen att jag skulle behöva det. Oavsett hur det blir så känns det skönt att ha sagt att jag behöver honom, erkänt lixom.

Jag är för snurrig i huvudet så jag klarar inte av att skriva något riktigt.

Mår kass nu. Känner att jag utan tvekan skulle kunna gå ner mig rejält. Försöker omge mig med fina människor. Men det är så svårt att ta sig för det när man ligger i sängen och inte vill se världen utanför.. eller visa sig för den. Är bäst på att hitta på ursäkter på sms, fast jag egentligen borde hoppa av lycka när någon vill umgås med mig. Otacksamma jävel!

Haft ett telefonsamtal som hängt över mig som ett monster i flera veckor nu, ätit på mig inifrån. Ringde ikväll och kvinnan svarar "kan jag ringa upp dig om en stund" jag svarar att hon självklart kan göra det. Sedan dess har ångesten varit ett faktum.

Suck.

En utav tio anorektiker dör.

2-3 utav tio bulimiker dör.

Det är därför jag blir så rädd när jag känner trycket över bröstet när jag tar djupa andetag, när kroppsdelar domnar av eller när jag blir yr.

Men sedan tänker jag att jag inte är så illa däran, finns dom som både äter mer och spyr mer, jag klarar mig nog. Och så spyr jag.

Mår fortfarande som en överkörd grävling. Jag trodde jag skulle hitta mig själv efter dom där stegen, det är väl de där stegen som ÄR jag.

Magen känns likadant ändå. Jaja. Inget mer jag kan göra åt det. Min prins ringde och skulle kanske dyka upp med mat, det känns mest som en hotelse. Vi får väl se, jag orkar inte kriga idag, jag äter det han har med sig och så får det gå som det går.

--

Kom att tänka på i fredags. Vi gick på resturang. Från det att vi fick våra platser så kände jag inte igen mig. Han fick beställa och sköta allt prat, och när det började närma sig att maten skulle komma så försvann jag in i någon slags dimma. Jag slutade prata, jag stirrade på allt omkring mig och tyckte att allt verkade skrämmande. Det kändes som att alla i hela resturangen tittade på mig och tyckte jag var för fet att vara utomhus, och att jag borde hålla mig hemma och bara ha mysbyxor och baggy tröjor.

Tre gånger, tror jag det var, så tvingade han mig ut ur helveteshålet. Han tog tag om min haka och tvingade mig till ögonkontakt och sa 'jag älskar dig, tänk inte sånt nu' eller något liknande. Det var när han såg att jag var på väg att gråta.

Jag hatade mig själv hela tiden eftersom jag inte ens kan gå på resturang med min pojkvän!

Förstår ni? Tar han med mig på resturang som en gullig pojk, så får han detta som  tack. En tjej som krashar totalt och funderar på att stoppa fingrarna i värmeljusen bara för att det ska göra ont och hon får något annat att tänka på.

Precis kommit hem från långjobb. Igår åt jag ingenting, förens det bullades upp med chips på stället på kvällen. Folk var ju med så det gick inte att vräka i sig, men jag åt ändå mkt och kunde ju inte spy upp det.Idag har jag haft ont i magen hela dagen därför. Nu har jag bullat upp med två små dessertskålar med efterrätt, en kopp kaffe, the och mycket vitt bröd.Äta upp, städa undan, spy, dusha, sova.min kväll.