Jag bor på första våningen, och när min prins hoppar ut över balkongräcket på morgonen går jag fram till fönstret och kikar på honom tills han åkt iväg i sin bil. Idag kändes det lite jobbigt, eftersom jag inte orkat klä på mig bara för det. En gubbe gick fram och tillbaka alldeles utanför min balkong med en hund, jag dök ner på golvet x(

Det känns som jag inte är värd min prins, mitt jobb eller min familj. Eller de få vänner jag har för den delen. Tycker bara jag är hemskt värdelös och att jag lika gärna kunde lägga mig och aldrig kliva upp. Låta alla slippa mig.

Det hjälper inte att tänka på att jag är nöjd med min insats på jobbet eller att jag vet att han älskar mig och vad jag gjort för honom eller att jag stället upp för min familj så gott jag kan. Det hjälper inte ett jävla skit. Fuuuuuuu.

Var så nöjd med mig själv när jag knatade till affären alldeles nyss.

Förut brukade jag tänka att jag skulle gå till affären, men gick ett varv runt huset och sprang in i lägenheten i panik istället, eller så stannade jag vid brevlådan och kollade om jag fått något (även om jag redan visste den var tom) och gick tillbaka hem.

Idag hade jag tänkt hämta posten, men så fick jag för mig att jag lika gärna kunde köpa en mjölk när jag var på språng och hade pengar med mig. Jag var så STOLT.

På parkeringen ser jag hur the x kliver ur sin bil och går mot dörrarna. Jag vände på klacken och gick hem. Jag struntar i om hon såg mig och att jag vände, och om hon fick vinna den här gången.

Egentligen struntar jag inte alls i det. Jag önskar jag hade kunnat traska på,

sagt hej och handlat min jävla mjölk!

och jag vet hur det kommer sluta.

Jag visste det redan när jag klev in.

Det kändes tungt idag..

Det står på att man ska/kan ta två om dagen. Jag har bara tagit på kvällen, när jag vet att jag inte ska köra nå mer bil. Jag har mått bakis, kanske man slipper det om man tar en på morgonen oxå?
Then again, jag har inte mått så väldigt dåligt. Lite huvudvärk och så.

Jag vet ju att han aldrig är oärlig, och att han kanske inte är så smidig. Jag vet ju redan att han egentligen föredrar 'tinygirls' men att han älskar mig ändå, och att han tycker jag är snygg. (förnuftet vet att han tycker så iaf..) Men när jag berättade om igår och om min vän, att  hon väger nåt kg mer än mig, och att jag hade lite besvärligt med det efters om hon är snygg. Så säger han;

Ja men hon är rätt stor.

nuf said.

Det fick inte mig att gråta, eller ens bryta ihop.

<3 neurokan.

Tänk vad starkare happypills kunde göra.

Sovit skönt har jag oxå gjort, så skönt!

Igår när jag kom till honom svalde jag en neurokan, för att testa.

Jag blev ledsen, men aldrig jätteledsen. Det blev aldrig så att det värkte i mina armar för att jag var ledsen, och jag ramlade inte ner i det där svarta hålet som man inte kan ta sig ur. Jag grät lite, men kände mig ändå mänsklig. Och det gick över.

Senare gick jag ut i skogen en sväng, och spydde igen. Inte ens då när jag gick in behövde jag lägga mig i sängen för att bryta ihop, och jag skakade inte alls och kunde tillochmed åta bli att gråta. Just då tänkte jag inte ens på pillren så jag hoppashoppas verkligen att det var de som gjorde skillnad!

  <3 happypills!

Min finaste vän, min enda vän, var hit idag. Hon ställde sig på min våg, och berättade vad den visade. Hon väger 3kg mer än mig, hon har alltid varit den smala. Hon är fortfarande den smala. Jag vet att vi kan ha samma byxor, att vi har samma siffra runt bröstkorgen på bhar, och nu den faktiska vikten. Jag köper det inte, jag är fet och hon är smal. Hon är snygg, och jag önskar jag oxå var det. Kan vara därför jag gör som jag gör just nu, antagligen. Det kan inte stämma, dessutom älskar hon sig själv, jag är så avundsjuk på det, och om hon inte är mkt smalare än mig, varför kan då hon älska sig själv och sin kropp, men inte jag? Jag älskar henne, men jag är avundsjuk..